Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1849, sida 1

vansinnig.... I detta ögonblick bugar jag mig för skönhetens allmakt.. . . Hvarföre har jag föraktat qvinnan, efter hvad ni säger? O, derföre, att jag icke forrän nu funnit någon, som förtjenat min aktning, min beundran. Då har ni haft otur, herr löjtnant. Kan väl vara ... jag vill icke bestrida det. ... Men min fröken! vågar jag bedja er om ett ögonblicks uppmärksamhet? Tala, — jag hör er. Nåväl — fortfor löjtnanten, med stegrad liflighet — hör mig då fröken Svanhilda.... Ni är ung, skön och djerf. ... Ni är som Axels Maria: En kropp af ros och lilja väsd, En själ af idel eld och lägorv — och såsom hon skulle ni säkert ej tveka att dö för den man, åt hvilken ni skänkt ert hjerta.... Ni har rätt — afbröt Svanhilda med en strålande blick — jag skulle icke tveka. ... Men hvartill detta? Är det möjligt, min fröken — fortfor löjtnanten häftigt — att ni, utmärkt af så många lysande företräden, kan frivilligt räcka er hand åt denne man, ... eller rättare denna halfmenniska, åt hvilken ni blifvit bortlofvad.... Ni kan icke älska honom.... Hur vet ni det, min herre — afbröt Svanhilda. — Det är en ganska hederlig och beskedI lig man, min fästman..