Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1849, sida 1

lyxen och rikedomen i präktiga våningar... der höres icke klangen af guld eller prasslet af vexlar och bankonoter... ack nej, der bo om hvarandra fattigdomen, eländet, lasten... Men äfven den redliga arbetsamheten, den ärliga, fast föga inbringande fliten har valt sig ett hem här och der bland de låga kojorna. Det är i ett sådant hem, vi skola aflägga ett kort besök. I Det är en Söndag vid middagstiden. I sin fattiga, men likväl snygga boning sitter en arbetarfamilj vid sin torftiga måltid. Denne familj utgöres af man, hustru och trenne små barn, hvilka alla äro gossar. Mannen är sågare, på en brädgård i Masthugget. Hans drag äro stämplade af ärlighet och redbarhet och hans fasta kroppsbyggnad-vittnar om styrka och ett ihärdigt arbete. God make och far lefver han icke för annat, än sin lilla familj, och använder allt hvad han kan förtjena till hustruns och barI nens underbåll. Det lilla huset, som de bebo, är deras eget, och ehuru de väl ännu hafva mycken skuld derpå, så hoppas dock mannen att genom ihärdiga ansträngningar småningom kunna afbetala densamma. Anna — säger mannen till sin hustru, under det han doppar ett stycke groft bröd i den rykande kettiln. — Anna, i eftermiddag tar jag Gustaf och Janne med mig och ror ut lite på elfven. Johannes Jönsson har lofvat att följa med. Nej — tag inte gossarne med, kära Svensson — svarade hustrun. — Tänk om det hände er någon olycka! Ah lappri! Vi ha ju solsken och vackert väder .. Ack, vi få ju följa med, mamma? — inföll den äldste af gossarne, en liten sexåring — vi få ju följa med och ro i båten, jag och Janne? Nå ja — det får väl bli som far vill då. Men du skall lofva mig, att inte dröja för länge ute, gubbe. Jag blir då så ängslig. Tänk, om någon olycka hände dig! Hur skulle det då gå med mig, stackare?Ja — det voro bra illa för dig och pjkstackrarne, mor — sade mannen godmodigt. — Men ge dig till freds. Vi ska nog komma helbrejda hem allesamman. Ack när J kommen hem, så skåa jag se till, att jag kan ha en kaffetår tillreds åt er, det lofvar jag, återtog hustrun. — Det är då inte för mycket på Söndagseftermiddagen, då en har släpat och arbetat hela veckan. Det har du rätt i, mor. Och fastän vi ä mycket fattiga, så hjelper nog vår herre oss och barna, tänker jag. Snart ska du få se, mor, att jag ska betala alla mina skulder och då får du sitta i fred i stugan, om jag skulle falla ifrån. vSå du talar, far! Skulle du falla ifrån före mig? Jag, som är så klen, och du, som är så stor och stark... Nej, nej, jag slipper nog att öfverlefva dig hoppas jag. Nå, nå, mor! Vår herre har ofta underliga vägar och hvem vet hvad som kan hända? Men ä J mätta nu barn, så lis bords-böna och tacka Gud för maten Gustaf lille. Den liile gossen lydde, hopknäppte sina små händer och läste en kort bön. Det var icke al