Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1849, sida 1

SER ———7——— — — — ——— — strid, d. v. s. till afkunnande af dess dom. Så hörde vi i dag (d. 30:de Juli) i Lucies parti en konstnärinna, sådan som icke på länge uppträdt i dylika partier. Demoiselle Nissen från Götheborg, elev af den bekante Garcia i Paris, uppträdde för första gången i nämnde rol för Hamburgs publik — det får hirvid bemärkas, att hon äfven för första gången sjöng på tyska språket — och aflade från den första till den sista noten prof på en artistisk förmåga, som gifver henne rätt att ansluta sig till de färnämsta af hennes systrar i konsten. Rösten utmärkte sig väl icke genom ovanlig metall och styrka, men förrådde deremot i hvarje enskilt ton en sällsynt renhet och jemnhet. Den ledighet, med hvilken demoiselle Nissen behandlar sin röst, erinrar stundom om grefvinnan Rossis (dem. Sontags) manår; hennes lugn och rådighet vid de mest svårlösta koloraturställena, hennes skickliga hushållning med andedrägten, hennes sköna drill och smakfulla behandling af grupetton äro icke bland denna sångerskas minsta egenskaper. Med ett ord: sedan Viardot Garcia hafva vi icke hört någon sångerska, som i musikaliskt-techniskt hänseende kan mäta sig med dem. Nissen. Nästan ingenting blef öfrigt att önska, om icke något mer lif och eld, som vi vid vissa tillfällen saknade; rollen var likväl i allmänhet väl uppfattad och spelet väl tillämpadt. De första scenerna tycktes åtföljda af en viss förlägenhet, men med publikens alltjemnt stigande bifall syntes sångerskans talang och konstnärliga medvetande mer och mer utveckla sig samt uppnådde i synnerhet i vansinnescenen en punkt af musikalisk fulländning, som vi finna blott hos de största sångerskor. En viss behandling af slutrefrängen och åtskilliga skickligt använda mezza voce vilja vi i synnerhet rekommendera andra sångerskor såsom man6r, hvilka de böra söka efterlikna, likasom öfverhufvud den italienska skolan, hvad röstens bildande beträffar, såkerligen ännu är den bästa. IIamburger Nachrichten säger: dem. Nissen, äfven hos oss längesedan bekant genom franska och itaienska tidningars loftal öfver henne, har redan vid sitt första parti gjort det största uppseende genom den högst ovanliga utbildningen af sin visserligen icke mycket omfångsrika och starka, men friska och utomordentligt välklingande röst. Hon är mistarinna i den egentliga italienska sången. De värsta, till en del af konstnärinnan sjelf genom sioriturer försvårade uppgifter upplöser hon med stor lätthet. Hennes koloratur är rik och korrekt, hennes föredrag vittnar om en renad smak, och om också mademoiselle Nissen, att döma af hela hennes individualitet som konstnärinna, synes bestämd att lysa som koncertsångerska, så äro dock hennes nyss antydda företräden allt för betydliga och allt för ovanliga, för att icke äfven på scenen omfattas med det tacksammaste interesse.