Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1849, sida 1

Kärlek och Konst. Novell af U. B—n. (Forts. fr. n:o 189.) Var obekymrad min nådiga — sade han slutligen. — Ser ni... Calle har hunnit upp dem. ... Nu rida de helt makligt vid sidan af hvarandra. ... Det var blott ett litet puts af min alltför putslustiga dotter. ... Se der! nu försvinna de vid krökningen af vägen. Det förhöll sig som grefven sagt. Calle hade verkligen lyckats upphinna de båda andra, ty Svanhilda, som blott haft för afsigt att skrimma honom litet, hejdade slutligen sin bäst, för att invänta den olycklige fästmannen, som anlände med den ena stigbögeln slängande hit och dit och med pannan drypande af ångestsvett. Det var obeskedligt gjordt att rida ifrån mig — sade Calle med ömklig ton. — Ville du, att hästen skulle slå af mig, Svanhilda ?2 Kors — jag trodde ej, att du var en så dålig ryttare — svarade den unga flickan Icende. — Calle! Calle! ... hvar har du lärt att rida? Du sitter ju som en hösäck på hästen.Jag har icke ridit på mycket länge — sade Calle — men när vi blifva gifta skall jag rida hvarje dag, om du så vill, för att öfva mig.v