Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1849, sida 1

och beteshagar. Stundom red man helt nära stranden af Götha elf, stundom aflägsnade man sig ett stycke derifrån, så att floden antingen undanskymdes af kullar och träd eller ock syntes på afstånd, likt ett vattradt band, glittrande i solskenet. Låt oss rida på fortare! hade Svanhilda yttrat. Detta var just hvad löjtnanten åsyftade. Han gaf derföre sin häst sporrarne, öfvertygad att Svanhilda skulle följa och att grefven skulle blifva efter. Den unga flickan uppmuntrade sin springare med ett slag af ridspöet. Hastigare än stormen jagade hon nu framåt och lemnade snart sina båda ledsagare långt bakom sig. Löjtnant Tornersköld förmådde icke upphinna henne, oaktadt han ursinnigt sporrade sin häst. Vida snabbare ilade Svanhildas framåt utan att vidare låta hejda sig. I en sky af dam försvann hon snart ur kavaljerernas blickar. Hon red — som valkyrior rida på frustande fålar. . . . Ett raseri, ett vansinne fattade henne nästan. ... Utan att göra ens det ringaste försök att hejda den förskrämda hästen, lät hon villigt föra sig åstad i allt vildare fart. .. . Det susade kring hennes öron ... hon tyckte sig