Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1849, sida 1

lenast en redlig och arbetsam, utan äfven en from och gudfruktig familj, i hvilken vi infört läsaren II. Det är ett par timmar sednare. En liten båt, i hvilken tvenne karlar och tvenne små gossar besinna sig, vaggar sakta ute på den lugna, genomskinliga elfven. Himlen är ännu klar, ehuru luften kännes tung och tryckande. Jag räds, det är åska i luften, Johannes. säger den ene af karlarne — det är välan bäst, att vi vända om åt hem igen. Jo, jo — svarade den andre — du har inte så orätt . . . Se der borta ha vi ett åskmoln . .. Låt oss ro på allt hvad vi orka. De båda karlarne fördubblade sina ansträngningar, för att hinna undan det hotande ovädret, medan de båda små gossarne, omedvetna af faran, lätt slumrade i fören af båten . . Det blef mörkare och mörkare på himlen . Tunga droppar började falla och en blixt for hväsande genom rymden. -Mina stackars små pojkar! . . Tag min tröja och bred öfver dem, Johannes ... En blixt klöf i detta ögonblick det svarta, hotande molnet och åtföljdes af en dof, fruktansvärd åskknall . . . Träffade af samma himmelska eldpil, störtade de båda männen hufvudstupa öfver relingen i sjön . Men båten med de sofvande barnen vaggades sakta mot stranden. Gud hade hållit sin skyddande hand öfver de små .. III. Ännu en gång besöka vi kojan i Majorna. Det är afton och skymningens skuggor utbreda I sig. I en vrå af det mörka rummet, tryckande trenne små barn mot sitt bröst, gråter en öfverI gifven, en förtviflad moder ... Hur plötsligt I l I hafva icke några timmar förvandlat allt! Hennes stöd är nu bortryckt, hennes hopp krossadt . . . Hon eger nu intet ... intet på jorden, mer än dessa små, som ropa efter bröd och för hvilka hon måste sörja . . I I rike, och lycklige! tron J ej, att en enkas och moders tårar äro lika bittra, om de gjutas under den torftiga kojans tak, som i den dyrbart möblerade salongen? i I Ack jo . . . de äro måhända vida bittrare, ty det är icke blott den djupa, smärtsamma förlusten, som utpressar dem . . . det är äfven tanken på den mörka framtid, som väntar . . . en framtid, skymd af nödens och eländets moln. Den stackars enkan eger icke ord för att uttrycka sin sorg. Blott snyftningar och suckar I afbryta tystnaden i det nu så ödsliga rummet! De två äldsta gossarne gråta, emedan de se sin mor bedröfvad ... De hade blifvit funna i båten af någon, som igenkänt dem och återfört dem till modren. De förstodo vill ej att uppfatta djupet af deras förlust . . . men den åldste af dem hade dock ett oredigt begrepp om, att far hade fallit i elfven och att han aldrig mer skulle komma igen. Derför gret han så bitterligen och hans yngre broder, den fyraårige Janne, gjorde honom l sällskap, medan den yngste, den tvåårige Emal nuel, stilla slumrade i modrens sköte. Mine läsare . . . sådan var nu denna familje