Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1849, sida 1

I get, vare sig Svenskar, Norrmän eller Danskar, afgå vid Augusti månads utgång, eller förr, om de så önska. Bestyrelse-kommissionen för Slesvig skulle, enligt hvad Berl. Tid. förmodar, träda i verksamhet en af de första dagarne uti innevarande vecka. Samma tidning bekräftar, att den brittiske charoå daffaires och generalkonsul i Hamburg, öfverste IIodyes, af sin regering blifvit utsedd att vara den skiljedomare, som, i händelse att menigs-olikheter skulle uppstå emellan danska och preussiska kommissarien, uppträder för att afgöra saken. Hertigdömena. Insurgenterne låta till gendarmer omskapade dragoner kringströfva i norra Slesvig och dels indrifva tvångslån och dels pressa soldater. En stor del flyktingar har af denna anledning på de sednaste 8 dagarne ankommit till de angränsande öarne och Jutland. I fall landsförsamlingen icke, såsom den gjort, fogat sig i sitt öde, utan underkänt vapenhvilan, så skulle det, enligt allt utseende, blifvit Preussare, som med tjenliga medel fått tvinga den till eftergift. Från Flensburg voro order utfärdade, att preussiska trupperne på vagnar skulle transporteras till Eckernförde, der de skulle inträffa den 9:de dennes. Det heter, att allt manskapet fått skarpa patroner, hvilka likväl nu torde vara helt och hållet öfverflödiga. Man väntar i Köpenhamn med nästa post få underrättelse om, att Preussarne äfven besatt fästningen Rendsburg. Slesvigholsteinarnes medhållare inom tyska pressen utgjuta sig i bittra förebråelser emot landsförsamlingens medlemmar, för det de i det afgörande ögonblicket visat försagdhet och svaghet, och ricke haft mod att handla, utan endast mod att pralavUNGERN. Vi meddela här mera detaljeradt under sina respektiva rubriker, de med gårdagens post ankomna underrättelserna, likasom de från föregående post, för hvilka vi i gårdagens nummer icke hade utrymme, Österrikiske utrikesministern, furst Schwarzenberg, har begifvit sig till Warschau, dit äfven kejsaren af Ryssland skal hafva anländt. Anledningen till detta möte lära de sednaste tilldragelserna på krigsteatern vara. Magyarernas svärd hafva sönderhuggit de kedjor, som despoterna beredt åt dem, och det gäller nu att åter sammanlöda dem. Kejsar Nikolaus säges vara ursinnig öfver det motstånd, som mött hans vapen. Då han förra gången afreste från Warschau till Petersburg, stodo Ryssarne i Pesth och Debreczin, utan att hafva mött något allvarligt motstånd, och despoten trodde derför, att segern var vunnen, och att Magyarerna bäfvat tillbaka för hans oöfvervinnerliga trupper. Men nu har slöjan fallit från hans ögon; han har sett sina uniformerade slafvar slagna på flykten af de ungerske fosterlandsförsvararne, han har sett rebellhöfdingarne rycka oöfvervinnerlighetens gloria från Paskiewitschs, Polens undertryckares hufvud, och sig sjelf, IIerrans smorda och envåldsherrskare öfver en stor del af verlden, trotsad af folkmannen Kossuth.