JHHA —7———— — II. För Bildningen och Ljuset, af Herr Sandvall. J bröder! fast af skiljda stånd och klasser, vi samlats här att med hvarandra fira en broderfest för bildningen och glädjen. Den sol, som uti nattens skuggor dvaldes, går upp att skina öfver tidens morgon, den nya tidens, på hvars fana står de sköna orden: kärlek och försoning. Ja brödrakirlek fyller våra bröst; På skiljda banor möta vi hvarandra, och fråga icke mer hvad stånd du tillhör; Vi fråga blott, hur du har skött ditt kall. Arbetets ära högt vi proklamera, den enda verkliga, som vins på jorden. I Mot henne rangens, bördens eller guldets, fantomer äro blott, som måste sjunka förintade i nattens dimmor ned! Vi fråga icke heller hvad du varit, blott hvad du är, om ångerns reningsdop hos dig försonat fordna brott och villor. Vi fråga om du redligt kämpa vill, hur ringa än du ir, för detta mål, som fjerran vinkar oss bakom de töcken, som skingras mer och mer för ljusets strålar; och vill du det, o då så kan du äfven, ty ingen menska föddes än, som ej förmåga fått att verka för det goda. Om ödets lotter synas orättvisa, så tänken, bröder, hvar och en är stor, som ärligt uppfyllt bar sitt kall på jorden — han må vid boken sitta eller lästen, må herrska från palatser eller bo i låga hyddan, odlande sin torfva. Föraktet finnes ej för redlig man, och, om det fins, han ler åt dessa dårar, som endast tjusas af ett gyllne skal, hvarunder mången mask på kärnan fräter. Ja, bröder, lefve sanningen och ljuset den äkta bildningen, hvars strålar gå ej blott likt skum på böljan, ofvanpå, men tränga äfven ned till lägsta gruset! Den bildningen, o bröder, är vårt mål; för den i botten tömma vi en skål. .AA Jqt —