Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1849, sida 1

Godt ... jag vill gå till sängs och sosva på saken. . . .? Okunnig om de planer, som från olika håll smiddes emot henne, satt Svanhilda samma afton i en enkel hvit nattdrägt framför bordet i sin sängkammare och skref. En lampa kastade sin dunkla belysning öfver den unga flickans klassiskt formade gestalt. . . . . Det lilla hufvudet stöddes af den ena handen, under det den andra med snabba drag upptecknade hennes tankar på papperet. . .. Den ädla, grekiska profilen, aftecknande sig i det matta lampskenet, var i detta ögonblick stämplad af en djup, men resignerad melankoli. Hon skref till Theodor, ty fastän hon lofvat sin far att träda i brudstol med en annan, hade hon dock icke afsagt sig rättigheten att korrespondera med den hon älskade. Aurore var nu som förut de båda olyckliga älskandes postillon damour. Nästan dagligen vexlades biljetter dem emellan. Vi luta oss öfver Svanhildas runda, matt rosenfärgade axel och läsa följande: Min Theodor! ... min i döden, om ej i lifvet! ... Dagen är slutad ... en af de få, som ännu återstå oss ... och hvart skulle väl mina tankar fly, om icke till dig i detta ögonblick 2