Löjtnant Tornersköld hade egentligen aldrig älskat någon menniska mera än sig sjelf. Hans mor hade dött, innan han uppnått 10 och hans far, innan han fyllt 15 år. Den förra mindes han knappt mer, och den sednares retliga och ofta despotiska lynne hade väl kunnat ingifva honom fruktan, men aldrig någon tillgifvenhet. Löjtnanten hade sålunda uppvext och mognat till egoist. Ty i allmänhet gäller den anmärkningen, att de, som under sin uppfostringsperiod sakna en kärleksfull ledning... de sluta sig inom sig sjelfva och rigta blott på sitt eget jag den ömhet, som de måhända eljest skulle egnat åt andra. Löjtnanten drog sig icke undan från menniskorna, men han älskade dem icke, utan så vida de bidrogo till tillfredsställande af hans egna passioner, fåfänga eller egenkärlek. Vi sade, att löjtnanten var lättsinnig. Lättsinniga personer äro sällan ihärdiga i sina företag, men i ett afseende gjorde löjtnanten ett undantag från denna regel. Ingen kunde nemligen vara ihärdigare än han, då det var fråga om tillfredsställandet af en böjelse, en passion, vare sig ond eller god. I dylikt fall skydde han inga medel, de djerfvaste, tillochmed de brottsligaste. (Forts.)