Löjtnant Tornersköld var vid tiden för vår berättelse omkring 32 år gammal. Littsinne förenadt med öfverdrifvet sjelfförtroende utgjorde grunddraget i hans karakter. Det fanns knappt något ämne, i hvilket löjtnanten icke ansåg sitt omdöme för infallibelt, likasom det icke uppsteg hos honom någon passion, hvilken han icke, kosta hvad det ville, sökte tillfredsställa. Löjtnant Tornersköld var vand vid lätta segrar inom salongerna. Han brukade skryta af, att han ännu icke funnit någon qvinnlig dygd, nog stark att motstå hans förförelse, så framt han riktigt på allvar bemödade sig om att vinna den. Löjtnanten hade satt förförelsen i system. Genom en mångårig vana hade han förvärfvat en otrolig sjelfbeherrskning och en skådespelaretalang, som sökte sin make... Ingen kunde vara skickligare än han i att ljuga känslor, hyckla dygder, dölja laster... Dessutom egde han en ovanligt skarp blick, och förstod genast att finna rätta sättet att skicka sig i de mest olikartade sällskaper . . . Konsten att behaga . . . denna konst hade han gjort till sin lefnads hufvudstudium . . . och han hade lyckats ... Han var en sannskyldig Alcibiades i 19:de århundradet, . . och när han ville, kunde han intaga alla, både män och qvinnor . . . Ingen förmådde . . . eller rättare, hade hittills förmått att motstå och högst få att genomskåda honom.