att dessa icke uttömmas genom landets ockupering af fienden, samt att fienden icke lyckas eröfra några fasta strategiska positioner. Huruvida detta är vil eller illa beräknadt, kan endast resultatet afgöra, men den gamle, kloke Dembinski har utkastat planen, och endast detta gifver en orsak att hoppas på dess lyckliga utgång. Kriget börjar redan allt mer och mer antaga utseendet af guerillakrig, men är i många hänseende olikt dem, som vi känna af Spaniens och Greklands historia, och denna olikhet är till ungrarnes fördel. Det vanliga guerillakriget är nemligen beräknadt för bergstrakter och föres derför vanligen af blott infanteri och lätt artilleri, men i Ungern är det icke blott den kuperade terrängen vid Galliziens gräns och Siebenbirgen, utan äfven morasen vid Theiss, samt de vidsträckte hedarne i det inre, som utgöra en skådeplats för detsamma. Derför föres det ungerska guerillakriget mera at kavalleri, än infanteri, mera af husarer, än honveds. En annan egendomlighet ligger deri, att fienden vid andra guerillakrig är i besittning af landets fästningar, under det i Ungern alla vigtiga, befästade punkter — Komorn, Arad, Temesvar, Petervardein — äro i ungrarnes händer och tjena deras guerillaskaror till stödjepunkter. Dessa skaror hafva icke heller uppstätt genom hufvudhärens upplösning, såsom annars vanligen är fallet. Det ungerska guerillakriget föres derför icke med beväpnade band på 200 eller högst 2000 man och utan någon förut uppgjord plan, utan genom hela korpser i samband med hufvudarm6ens operationer. Rykten förmäla, att starka ungerska skaror redan visat sig i närheten af Pesth i ryggen på Paskiewitsch och Haynau; lyckas det nu Görgey att i norr sätta sig i besittning al Dukla-Kaschauvägen eller åtminstone göra den osäker, och förmår den ungerska sydarmsen hindra fienden att sitta sig i förbindelse med de sydliga provinserna, så är de kejserliga armöerx nas ställning icke den bästa midt ibland en siendtlig befolkning, i osunda, glest befolkade nejder, omsvärmade af siendtliga korpser och beständigt hotade af den ungerska hufvudarmsen. Bland folket i Wiens förstäder cirkulerar fölJjande berättelse: ryske ezaren, heter det, skiekade till Kossuth tre stora säckar hvete och lät säga honom, att han borde räkna kornen och vara förvissad om, att Czaren skulle skicka lika många soldater till Ungern, om så påfordrades. Kossuth tackade så mycket för hvetet, förklarade det vara välkommet och tillade, att Ungern egde tre tuppar och tre korpar, som inom kort skulle sluka hvartenda hvetekorn. Med de tre tupparne menade Kossuth (CLörge, Dembinski och Bem samt med de tre korparne månaderna JAIn, Augusti och September, den sistnämnda den månad, då de ungerska febrarne rasa som hiftigast. Vestra krigsteatern. Berlinertidningen National-Zeitungs Wienerkorrespondent meddelar om Raabs plötsliga intagande följande: ;Den ungerske insurgentchefen Aulich, som på sednare tider tycktes nästan vara försvunnen, har i all tysthet lemnat sin ställning vid Plattensjön och efter en maskerad marsch genom Bakonyerskogen plötsligt visat sig framför Raab. Staden har naturligtvis icke vägrat att emottaga magyarerna såsom besättning, och sålunda har en af de vigtigaste positionerna (i fiendens rygg) åter fallit i den outtröttlige motståndarens händer. Den närmaste följden af denna reockupation kan blifva Komorns undsättande, hvarefter Aulich efter föreningen med Klapkas 15000 man och efter den svaga rysk-österrikiska garnisonens i Pesth undanträngande kan räcka Dembinski handen och förstärka dennes här med 40,000 man. Tidningen Wiener Lithographirte Korrespondens tyckes emellertid tro, att Raab blifvit intaget utaf en asdelning af Komorns besättning, enär den icke nämner ett ord om Aulich; den säger nemligen: Komorns besittning har gjort ett nytt utfall, hvarvid det lyckades den att bemäktiga sig en oxdrift af 2400 kreatur. Det heter äfven, att tvenne fartyg med 84,000 Met