Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1849, sida 1

dast rört formella frågor. I sak bar det icke mycket skadat partiets framtidsplaner. På andra vägar hafva dessa kunnat återföras i rigtningen till målet. Numera har, till följd af de redan antydda förhållandena, regeringens ställning försäkrat de konservative om en större ögonblicklig inflytelse än förut, blott de kunna ritt begagna tid och omständigheter; och vida mera än hvad de affallna konservative skådat, har den betydliga fraction som öfvergått ur folkpartiets leder till de grå, gagnat konservatismen. Det är deras illusioner, rökoffer och lättsinniga medgörlighet, som missledt regeringens omdöme om folkets allmänna tänkesätt. Och utan deras förvillande beteenden, hade troligen redan för 4 år sedan konservatismens förskansningar varit öfvergifne i en välvillig och fosterländsk styrelses hinder. Dessa förskansningar äro nemligen: Privilegier, monopoler, företrädesrätt till fördelaktiga emheten och förvärsskällor, samt tillfället att genom regentens nåd vara oberoende af den jemlikhet inför lay, och af de pligter eller ordningar, som menighets-förhållandena kunna ålägga, hvilka äro så mycket besvärande för njutningen af de fördelar som det ännu med förkärlek omfattade stånds,klassoch korporationsväsendet medfört åt de derigenom gynnade individer. Betrakte vi närmare dessa de konservatives grundfästen, så finne vi, att våra grundlagsstiftare redan trott sig hafva anordnat deras nedrifvande. Men de bestå icke alla med erkänd rätt, men tills vidare omhuldade eller skonade af de statsmakter, som bordt besörja deras bortskaffande. Bakom dem är det, som mer och mindre öppet, och i samma mån mindre och mer djerft, de konservative mothålla samhällsförbättringarne. Det är mot dem, som folkpartiets krafter måste framför allt användas. Visserligen känna deras försvarare sig ännu modiga, i förlitande på omöjligheten för folkopinionen att uttala sig och verka på regeringen. Så länge ståndsrepresentationen består; så länge en allmännare och samfäld valform mothålles eller förfalskas; så länge skall icke det allmänna tänkesättet kunna med full kraft anfalla och besegra dem. Men just derföre måste nationen en gång inse, att den har till pligt mot efterkommande att enigt och allvarligt kämpa för representations-reformen. Blott genom den kan svenska folket hoppas att se sin regering samverka med sig för framtidens mål och kommande slägtens väl. Det är väl sannt, att folk-intelligensen i alla fall långsamt underminerar dessa tillhåll för samhällets inre fiender; men tidsutdrägten måste dock leda till otaliga och långvariga lidanden, hvarunder folkets både moraliska och politiska karakter ofta skall utsättas för den förslappning, som misströstan om en bättre framtid alltid åstadkommer hos individerna. Att med beslutsamhet bestorma dem, är det enda säkra medel, som kan spara landets krafter till ädlare och fördelaktigare verksamhet. Då nu de konservative, ehuru ännu skyddade af dessa förskansningar, måste inse, huru svag deras ställning är, om ett sådant allmänt anfall göres: då de veta med sig, att dessa deras numera svaga värn qvarstå emot både våra lagars anda och tidsandan: då de skåda alla de olyckor, som öfvergå — —