Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1849, sida 1

SM — —y— or -e tt ka — 2 varit, eller med honom öfverenskommas Kåh amma. Förhållandet, som jag visserligen hade ört talas om, men icke ansåg af den betydenet att behöfva inrapportera, blef kändt i Stockolm, och jag fick ordres att der inställa mig. )er möttes jag af det vanliga huttlet, då någon onåd fallen söker audiens: att gång efter annan fvisas. Slutligen beviljades mig dock företräde. Zamla kungen såg misslynt och allvarsam ut, alade om nödvändigheten för det äldre befälet utt vaka öfver det yngres uppförande och hindra detsamma från obetänksamma handlingars begående, m. m.; men kom aldrig riktigt fram med hvad han egentligen hade emot mig. En gång fick jag dock anledning yttra några ord derom, att när II. M. sjelf hade så svårt hålla sina gardesofficerare i ordning, ingen borde undra öfver, att sådant misslyckades för simpla regementschefer med de i landsorterne förlagda korpser. Som de vanliga högtidligheterna den 26:te och 28:de Januari snart förestodo, erhöll jag tillåtelse att qvarblifva i Stockholm. Dervid utnämndes 3:ne yngre, än jag, till generalmajorer och kommendörer af svärdsorden. — Jag led, men teg, och följden var den, att ett halft år derefter erhöll jag sjelf begge utmärkelserne. Jag: Allt det der är godt och väl; men upprättar i mitt tycke icke en sårad heder. För öfrigt har hvar och en sin smak, och min är den, att icke låta någon fläck sättas på mitt namn och rykte, utan att så godt jag förmår genast försvara desamma. Hvad jag sagt om offentliggörandet af vårt samtal, blir jag således oryggligt vid. — Generalen: Men säg mig då, hvad ämnar hr kapten egentligen införa i tidningarne och huru motivera orättvisan af sitt förbigående? Jag: Derom täcktes hr generalen tillåta mig för närvarande icke yttra mycket. — Det är i alla fall mitt beslut. — Hvad jag både kan och bör säga, är blott, att sedan min regements-chef, som på samma gång är den bästa, rättvisaste och ensamt laggille domaren i dylikt ämne, föreslagit mig till batteri-ehef och derigenom erkänt min duglighet till denna befattning, jag i denna omständighet har en säker grund för allt det följande. Generalen: Härvid måste jag göra den rättelse, att, vare sig af enfald, obetänksamhet eller glömska, öfverste Heyl allsicke uppfört hr kapten på något förslag, utan att i morse, då jag skulle företaga ärendet till slutligt afgörande och ännu var obeslutsam, huruvida jag icke, oaktadt hvad som passerat, borde förordna hr kapten till batteri-chef samt under intrycket häraf bad min son, som är adjutant hos mig, uppsätta den derföre nödiga skrifvelsen med upptagande af hr kaptens namn derå, han öfverraskade mig med de orden: Pappa! det går väl icke an; ty här på öfverstens inkomna förslag står icke kapten Zachrisson omtalad, utan i stället kapt. Schitzercrantz. v Jag: -Jaså! Det var ändå besynnerligare, än allt annat!Vi gingo derefter hvar åt sitt håll, och skjutningen börjades. Ett par timmar sednare fick jag tillfälle att hos öfverste Heyl, som fortfarande med sin uppmärksamhet följde skjutningen, anhålla om några ögonblicks enskildt samtal. Det beviljades genast, och nu vågade jag hos öfversten anmäla den beskyllning, general Arbin vid slutet af vårt ofvannämnde samtal framkastat, neml. att öfversten allsicke föreslagit mig till batteri-chef, ehuru öfversten flere gånger förut sådant för mig tillkännagifvit, utan i stället låtit kapten Schätzererantz I blifva delaktig af denna förmån. Rättvist uppbragt häröfver, tog öfverste Heyl genast general Arbin afsides, och hvad dem emellan passerat, känner jag icke. Länge dröjde det imedlertid icke, innan jag af öfverste Heyl tillkallades. General Arbin stod vid hans sida. Öfverste Heyl: (vändande sig till mig) Har general Arbin sagt kapten, att jag icke föreslagit kapten till batteri-chef? Jag: Ja! Det har generalen sagt. Öfverste Heyl: (vändande sig till generalen) Har jag icke föreslagit kapten Zachrisson till pbatteri-chef? och har jag icke på hr generalens uttryckliga befallning måst utstryka hans namn på förslaget och sätta kapten Schiitzercrantz, i stället2 Generalen: Ja! Det är ett missförstånd — (fattande min hand) min bäste kapten! kapten vet nog, att han inga bättre vänner har, än mig och öfverste Heyl. Jag: Ja! Hvad öfverste Heyl beträffar, så vet jag, att han är en ärans man, för hvilken jag I ooo J 13 högsta t;öifvonhet och vördnad. som