ÅSctnedorg den 3:dje Augusti 1849. 6. Zachrisson, Kapten vid K. Götha Art. Reg:te.Utan tvifvel skall förestående af en ansedd, skicklig, redbar och sanningsälskande officer relaterade förhållande väcka samma känslor af harm och förbittring i det öfriga landet, som blotta berättelsen om den kapten Zachrisson tillfogade orättvisa gjort det inom Götheborgs samhälle. Militäre och civile, liberale och konservative, alla förena sig uti en gemensam förkastelsedom öfver vederbörandes handlingssatt. Men frågan är ännu alltjemt: hvem som här egentligen är vederbörande? hvem, som håller i de osynliga trådarna och hvilka utgöra marionetterna? Man kan nemligen härvid tänka sig: antingen att general Löwenhjelm, hos hvilken hr Schiitzercrantz varit adjutant och ännu är favorit, drifvit spelet, eller att H. M. Konungen verkligen af förtrytelse öfver kapten Zachrissons deltagande i reformsällskapet, befallt general Arbin att förbigå honom, eller att H. K. H. Kronprinsen, hos hvilken en om icke två af tit. Schitzörerantz bröder stå ganska väl, blandat sig i saken, eller att general Arbin utan all yttre impuls fattat sitt beslut och sålunda beljugit både Konungen, KronPrinsen och general Löwenbjelm på samma siltt, som han förut beljugit öfverste Heyl. Det första af dessa alternativer har visserligen möjlighet för sig, då. man besinnar grefve Löwenhjelms despotiska lynne, hans obenägenhet för hvarje yttring af liberalitet, och hans oerhörda inflytande på Konungen; men förlorar något i sannolikhet, då man tager i betraktande, att tit. Löwenhjelm, som, hvad man än om honom må säga, likväl besitter en viss ridderlighet och öppenhet, förklarat, vatt han icke vill ha med den saken att cöra. v Det andra alternativet, eller att Konungen af uppgifna skäl skulle förhindrat kapten Zachrissons fortkomst, vore icke allenast ett totalt förnekande af det antagna valspråket rätt och sanning, utan skulle tillika förutsätta en småaktighet och en skuggräddsla, som Konung Oscar säkert icke vill låta komma sig till last. Visserligen hafva vi ännu i friskt minne den beryktade Peyronska generalordren, som förbjöd officerare att blanda i sig i reformsaken, men vi minnas också huruledes berörde ordres blef utskrattad af nationen, och huruledes den opinion gjorde sig gillande, att densamma tillkommit utan Konungens vetskap. Dessutom har ju Konungen till den grad tolererat, för att icke säga uppmuntrat, resormsällskaperna, att han direkte tagit ministrar ur desamma — åtminstone var detta förhållandet med hr Genberg — och det är således icke troligt, att H. M. kan hafva någonting emot dem, som i dessa sällskaper, af öfvertygelse, arbeta för landets mest maktpåliggande fråga. Antag äfven, att H. M. numera, af förkärlek för det hvilande representationsförslaget, skulle hysa någon ovilja emot reformsällskaperna i allmänhet, så är det väl derföre icke tänkbart, att han skulle låta sin onåd framskymta emot enskilta individer inom dem, utan att noga undersöka deras beteenden och åtgöranden. Vid en sådan undersökning, beträffande kapten Zachrisson, skulle den upplysning lätt kunnat erhållas, att han varit en i hög grad passiv deltagare i härv. reformsällskap, att han der allsintet yttrat sig och att han icke ens på sednare tider bevistat dess sammankomster. Det hade kunnat vara ursäktligt, om en man med kapten Zachrissons fosterländska tänkesätt, en man, som i flera år vistats i Amerika och i andra länder, der yttranderätten är en verklighet äfven inom militärståndet — det hade varit ursäktligt, säga vi, om en sådan man till fullo begagnat sin grundlagsenliga rätt, att dristigt och oförbehållsamt yttra sig i ämnen af allmän natur; men han bar icke gjort det: han har tvertom gjort hvad som just på vissa håll anses för en merit hos militärer: han har tegat, och ändock vågar man påstå, att han skulle fallit i onåd hos sin Konung. Vi upprepa det: sådant är icke möjligt, och vore det äfven möjligt, hvilket dock general Arbin lär få svårt att bevisa — skulle sådant i sanning vara ganska betecknande för Konungens konstitutionella tänkesätt, och skulle till fullo visa, att man å högre ort är särdeles angelägen om att, mera än som eedan skett, stöta svenska militären för hufvudet. Beträffande H. K. H. Kronprinsens förmenta nverkan på ifrågavarande befordringsärende, tilåta vi oss betvifla densamma, af det skäl, att I. K. H. icke är känd såsom intrigör, eller säom den der ännu blandar sig i befordringsärenlen, och äfven förutsatt att han velat göra det, hade let varit general Arbins ovilkorliga skyldighet tt med fasthet sätta sig deremot och efter öfertygelse begagna sin utnämningsrätt. Af allt: det föregående synes, att skulden till len orättvisa, som blifvit begången, icke rimligen an debiteras någon annan än general Arbin, ty an har icke blott lagt i dagen en svag och mm mm UA — FA — —.