(Forts.) Något om de röda, i landsorten och de grå i Äftonposten. Hvar och en, som följer med tidningspressen vet att det i Sverige finnes ett parti, som kallar sig ibildningens och förmögenhetens. Detta parti har ingenting emot reformer . . . nej Gud bevars; men det vill hafva dem så beskaffade, att dess eget intresse framför allt bevakas och befrämjas. Den mindre väl lottade delen at medelklassen, liksom arbetarne, får icke hafva något ord med i laget! . . . åtminstone icke något afgörande, ty komma dessa till inflytande — säga vde grå då är det förbi med samhället ... då kan det icke mera räddas undan socialismens och kommunismens förfärliga styggelse. De grå vilja således väl hafva en representations-förändring och de hafva icke heller någonting emot allmänna val, blott saken kan ställas på det sättet, att de få en öfvervägande majoritet i församlingen. Som vde grå ännu icke kunnat upphitta någon särskild gradmätare på bildningen, så är det i synnerhet förmögenheten, som af dem göres till måttstock för hvars och ens högre eller lägre politiska rättigheter. De vilja således hafva en census, som inskränker valrätten, så att den stora massan, som ingenting har, icke heller skall få någonting att siga. Massan har alldeles ingenting med politiken att göra — tänka de. — Massan skall arbeta, släpa och fördraga sitt öde med tålamod . . . Det är endast vi, vi bildade och förmögne, som hafva rättighet att sköta statens angelägenheter . . . de andra hafva ingenting annat att göra, än att bära dess bördor. Sådan är deras hemliga tanka, om de också icke öppet våga uttala den, af fruktan att stöta tidsandan allt för mycket för hufvudet! Aftonposten är, som en hvar vet, den förnämsta organen för detta parti i Sverige. Dess redaktörer hafva fordom kämpat i de liberalas leder, men efter Februari-revolutionen och alla de demokratiska rörelser, som följde derpå i Europa, synas de hafva blifvit fattade at en politisk förskräckelse, som ännu fortfar och som hotar att blifva permanent! Det är icke nog, att de med händer och fötter arbeta mot den mäktiga tidsandans vågor, att de idkeligt och ända till äckel idisla dessa utnötta fraser om vbildningen och förmögenheten, de gå ännu längre, — de tala med helig fasa om revolution och republik, hvilka för dem synas oundvikliga, i händelse man åt de arbetande klasserna medgifver något större inflytande på representationen. De äro icke nöjda med att svärta sina motstånlare, de måla dem äfven röda, och åtskilliga af le mer radikala landsortsbladen anses af Afonposten såsom sakförare för det roda SbCeige. v Hvarför Aftonposten tillagt oss och många ndra detta epithet hafva vi ej riktigt lyckats tfundera. Namnet härleder sig från den första ranska revolutionen, från jakobinernas och guilotinens dagar. Robespierre, Danton och Marat oro de rödas anförare under denna blodiga pe. iod och det är med dessa skräcksystemets frukansvärda hjeltar, som Aftonposten nu vill förlika oss, beskedliga tidningsskrifvare i landsorten. Ivad hafva vi då gjort, kära Aftonpost? Hafa vi byggt några barrikader, upprest några chavotter? Hafva vi, likt Titaner, burit våldam hand på ibildningens och förmögenhetenseliga olymp? Hafva vi sökt dränka Aftonpoten och dess redaktörer i revolutionens röda haf, kasom fordom Moses dränkte Pharao och den dens trollkarlar? Hafva väl vi haft för afsigt t omstörta samhället och tillintetgöra religionen imt med den bloddrypande bilan i handen dikI ra nya lagar, sedan vi upphäft de bestående?