Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1849, sida 1

———— — —— — — ——— näst. Imellertid afsågo några propositioner vigtiga sociala reformer, om ock de politiska uteblefvo. Detta var nog, för att göra uppståndelse bland de konservative. En splittring uppstod, beklagligen allt för sent, emellan dem och de såkallade medelvägsmännen, hvilka likväl icke ens på den vägen skyndade sig; och det var nära, att på riddarhuset det konservativa partiet dukat under, om ej frågan om den lika arfsrätten manat det till nya ansträngningar. Man såg nu att viljan var ej nog; kraften felades. Regeringen hade inlåtit sig i underhandling med en institution, som man endast bordt hafva låtit lagligen sammankomma, för att från thronen, i folkets namn, uppmana den, att för det allmännas väl upplösa sig. Regeringen var nu bunden i de gamla former, hvilkas goda anda — om den någonsin dväljts i dem — längesedan flytt och lemnat rum åt de menskliga samhällenas söndrande demoner. Dessa tycktes redan lyckas att fresta henne sjelf. Hon tyckte sig se loyaute, der man icke tvekade att uppfylla anspråken på hvad man så sannt kallar 7statsmedel; hon förbisåg, att då den till stor del skattefria adeln och presterna beviljade anslag, besannades blott det gamla ordspråket, att det icke är svårt skära breda remmar ur annans bud;7 hon började endast i orden blifva neutraloch i handlingen — så vidt det angick de personliga förhållandena — partisk, eller rättare mellanpartisk. Hon slutade med att låta, emot sin försåäkran, orepresentations-frågan fallav, utan att söka återuppresa den. Och med den frågans fall försonade hon, hvad hon emot det konservativa partiet i andra stycken brutit. 1845 års riksdag slutades, och man fann de konservative hvarken mera nöjde eller missnöjde, än de sjelfve väntat. De hade icke trott sig kunna vinna mycket; de hade trott sig kunna förlora mera; de hade vunnit, att regeringen var komprometterad i den gamla riksdags-taktikens fullföljande, i sina organers, talmännens propositionsvägringar, i sina propositioners nederlag, o. s. v. Och de hade mera hopp, än vid riksdagens början, att de der många vackra utlofvade principerna skulle vid tillämpningen afprutas till ganska torftiga detalj-reformer. Hvad som dock efter den riksdagen synes mest hafva tröstat det konservativa partiet, var vissheten om, att de få för dem obehagliga beslut, som öfvergingo till lag, såsom t. ex. den lika arfsrätten, m. fl. hade kostat vederbörande svåra offer, och att rädgifvarne efterhand åter närmat sig detsamma. Man såg dessutom, att i många delar, råden togos ifrån andra håll, än de egentligen ansvarige, och det är alltid ett godt förebud för det partiet. Äfvenledes såg det, att, i de mera materiella frågorna, en inflytelse fortfor från redan längesedan af gamla systemet hyllade, men af opinionen från rådsbordet aflägsnade, administrativa kapaciteter. Nog af: partiets sak var ej förtviflad; tvärtom kunde med skäl dess hopp lifvas. Det hade vunnit tid i sin lifsfråga. Hvarföre skulle det misströsta att kunna begagna tiden, då det såg folket, utledset vid riksdagsväsendet, börja förlora förtroendet till den nya regeringen, som icke visade kraft eller vilja att framstå för reformen. Det motsåg utan AAA F——