Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1849, sida 1

pe Tackar aldra ödmjukast — sade den förlägne älskaren, som alldeles icke visste. hur han i dessa ovanliga omständigheter skulle bete sig. Betjentens ankomst med kaffebrickan kom honom ändtligen till hjelp... Men det varade icke länge, innan ett nytt missöde inträffade... Då han förde kaffekoppen till munnen, brände han sig illa på den heta drycken och i förskräckelsen släppte han alltsamman i sin hatt, hvilken han fasthöll mellan knäna, i brist på bättre plats. UHur kan Calle bära sig så tafatt åtl — yttrade grefvinnan med en sträng blick. Men den olycklige Calle hvarken hörde eller såg, ty några varma kaffedroppar hade stänkt upp i hans ögon och nästan alldeles förblindat honom. Oaktadt sin melankoli, kunde Svanhilda knappt hålla sig från att skratta, så löjligt förekom henne uppträdet. Emedlertid befriades unga Oalle snart frän sin blindhet och började sina stammande ursäkter, hvilka likväl Svanhilda af bröt med ett förbindligt småleende och ett vänligt: xBetyder ingenting, min bästa vän... Men du har förderfvat din hatt. ÅÅh, jag kan väl få mig en annan — sade grefven, i det han kastade en rädd blick åt sidan på sin mor. — Det var bra förargligt, men kaffet var så hett.v