Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1849, sida 2

en, och sätter det i törbindelse med denna fråga. I presidentpalatset rådplägas mycket flitigt; generalerna Changarnier och Bedeau deltaga i öfverläggningarne. Österrike har framställt en mingd orimliga fordringar, bland annat ett för detsamma mycket gynnsamt, men för Sardinien högst skadligt handelsfördrag; Sardinien vägrar att ingå på dem, och den gamle, öfver sina framgångar ii Italien uppblåste Radetzky hotar nu med vapnen... Enhvar, som har haft tillfälle att kasta en blick : bakom kulisserna, betviflar dock, att det under nuvarande omständigheter skall komma till en allvarsam brytning mellan de sjalsbefryndade, solksiendtliga regeringarne i Österrike och Frankrike, hvilka mer än väl inse, att endast enighet mellan de styrande kan gifva dem en om också blott ögonblicklig seger öfver demokratien. Presidenten Bonaparte fortsätter sina resor i landsorten, hvilka tydligen hafva till ändamål att uppbjelpa hans popularitet och tyckas uppgjorda efter en bestämd plan. Bland andra ställen har han äfven besökt Ham, der han satt fången efter sitt donquixottiska försök i Boulogne att störta Ludvig Filip. Herr Bonaparte ätersann i IIam endast de murar, som bildade hans fängelse, men icke de idscer. med hvilka han då koketterade i icke blott demokratiska, utan äfven socialistiska brochyrer och tidningar. Han höll på samma ställe ett märkligt tal, hvaruti han kallade sig den stora nationens legitima ofrerkyfeud genom folkets val, beklagade, att han en gång varit nog obetänksam att angripa en laglig regering och förklarade, att den sexåriga fångenskap, han för denna sin förvägenhet fått undergå, var ett välförtjent straff, hvarefter han föreslog en skål for leyitimisterna, de min, som, tvertemot sin öfvertygelse, veta att akta sitt lands institutioner. Legitimisterna äro emellertid icke nöjde med Bonapartes tal; deras organ nion gillar visserligen Bonapartes afsky för revolutioner — hvilken afsky blef märkbar först sedan han kom till regeringen — men tycker icke om, att han kallat sig för nationens legitima öfverhufvud, ty i deras ögon är det naturligtvis endast Henrik af Bordeaux, den fördrifne Carl X:s sonson, som har rättighet att bära detta namn. På sin resa bar presidenten ofta blifvit helsad med ropet: elefve kejsaren! Detta betyder imellertid ingenting och kan icke tjena såsom bevis på befolkningens tillgifvenhet för honom, ty de monarkiska klubbarne, som utan hinder från regeringens sida få sammanträda och verka, medan de republikanska stängas, behöfva endast lega några skrikhalsar och hurrabasar, för att ästadkomma en dylik demonstration. tess — —