Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1849, sida 2

men detta tyckes också vara det enda han egde af de ofvan uppräknade aristokratiska kännetecknen. För öfrigt var han en plebej ... en komplett plebej.... Jag är rätt ledsen derför, men jag kan icke hjelpa det. ... Grefve Yxenhjelm alunda min läsare — ty för dig får jag väl lof att presentera honom, efter han är den tredje i ordningen af min hjeltinnas tillbedjare — grefve Yxenhjelm var en... ganska liten karl, med en fysiognomi, på hvilken — (om förlåtelse herrar aristokrater!) — dumheten tryckt sin outplånliga stämpel. ... Det var svårt att säga hvad den unga grefven var ... ganska svårt min sann!... ty han var egentligen ingenting. . . . Detta gillde till en viss grad äfven i fysiskt afseende, ty herr grefven hade af en njugg natur icke ens satt ersättning i materia för hvad som brast honom i ande. I sällskap med sin mor liknade han en liten jolle, pogserad af en väldig tremastare. Också rörde han sig vanligtvis i hennes farvatten ... eller morvatten, ifall det Grefve Yxenhjelm hade mycket stora, ljusblåa, stillastående ögon. ... Han hade ärft sin mors respektabla näsa, men deremot hade han ej hennes skägg, ty fastän han bemödat sig om att skaffa sig mustacher, så hade han dermed haft ringa framgång. . .. Näsan var sålunda det enda tillåtes mig att begagna en nyligen uppfunnen rfaral.