Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1849, sida 1

— —— ———— ———————— och uppsåt, i ändamål att tillse och pröfva, huruvida han sjelf ställer sig till efterrättelse den lära, han förkunnar, tage vi oss härmedelst friheten presentera honom, i det ögonblick han med den brutna stämman och den söndriga lyran bugande träder inför konung Oscar och qväder: Att Oscars milda blick knöt första länken af bandet, som nu enar Nordens folk, att han den Balder var, som bar oss skänken at brödrakärlek, var vår (?) hjertas tolk, är skönt att tänka, och hans ädla handling har sedan ej förnekat detta dåd (!?) att hafva gnistan tändt till den förvandling, som hatet gjort till kärlek; så i råd som gerning har han åfren häfdat härligt sin kungarätt i spetsen för det band, som tör tre folk till ett, och hvilka ärligt tillsammans vilja stå för härd och land., Man kan af denna tirad tydligen märka, att f. d. jakobinen är något besvärad af att så der ansigte mot ansigte hålla tal till en kung. Af gammal inrotad vana kallar han den ädla handlinge, som han tillägger konung Oscar, ett dad-, och straxt derefter ställer han högstdensamme med sin konungarätt ri spetsen för ett band, som vill göra tre folk till ett. Den gamle ormen ligger, som man ser, dold under de af reaktionens solstrålar utvecklade blommorna. Jo-jo: Naturam furca, si pellas ex, kommer hon dog tilbage den Hez. Efter att sålunda hafva inför thronen förrättat sitt ärende, vänder sig förf. till runoristaren, komplimenterar honom en smula, pratar en hel hop saker om Bifrosts bro, om Asasönerna, om Giallarhornet, om Mimers källa, och vår Herre vet icke allt, samt slutar sin sublima monolog på följande sätt: ,derföre de sig ock tillsammans slogo uppå den största af midsommarsdar, då Svensk och Norsk, likt vikingarne drogo till Leire fredligt, för att evigt klar, förutan natt, den härligt skulle lysa utöfver trenne brödraländers knopp, som i sig syntes sköna frukter hysa för framtiden, som minne bor i hopp.Häraf inhemtas: 1) att uttrycket slå sig tillsammans äfven kan brukas i högre poetisk stil; 2) att man, enligt författarens språkbruk, bör kalla sommarens längsta dag: rden största; 3) att svensk och norsk drogo fredligt till Leire derföre, att den ,största af midsommarsdar, skulle lysa evigt klar; 4) att vid samma tid lägo de trenne brödralanden ännu i knopp,, och 5) att -minnet bor i hoppet — hyresfritt borde förf. blott hafva tillagt. Sedan förf. riktat samtiden med dessa nya upptäckter, börjar han en politisk-moralisk föreläsning, som gär ut på att bevisa, det Danskarne handlade alldeles rosenbefängdt rasande, då de icke läto Tyskarne knipa Slesvig; men att deremot Kung Oscars politik, som gick ut på att mäkla fred utan blodsutgjutelse, var i högsta grad prisvärd. Runoristaren beskyller han för majestätsbrott, emedan denne fördristat sig fråga konung Oscar om det handslag, som denne en gång gaf kung Christian, var ärligt ment; ja, han tror tillochmed att runoristaren blifvit stungen af en orm, alldenstund han någonsin kunnat betviflanämnde handslag, för hvars upprigtighet man dock hade en så säker borgen vi Oscars blida blick med trofast vänskaps lugna, A —l