Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1849, sida 2

en sannt konservativ bör försvara en regering, I äfven om den står i strid med hans åsigter. Jules Favre vederlade Montalembert, och visade, att dennes tal varit en fortfarande appellation till Partilidelserna och fruktan; att en regering, sådan som herr Montalembert önskade den, kan hvila blott på tvenne grundvalar: ett systematiskt utrotningskrig mot det sunda förnuftet och en obetingad, slavisk aktning för hvarje regering, hurudan den än är. Odllon Barrot slutade debatten för denna dag med ett tal, hvaruti han sökte ställa sig midt emellan Montalembert och venStrans båda talare; han försvarade regeringens förslag, såsom för närvarande nödvändigt, men ministerens assigt — sade han — vore derför icke att undertrycka den fria yttranderätten och den lagliga oppositionen, hvilken, om den hotades, skulle i honom finna sin förste försvarare. Den 23:dje forsattes debatten. Hr Grevy förebrädde ministrarne, att deras lag var mer reaktionär, än Septemberlagarne, hvilka de, såsom oppositionsmän, så häftigt hade bekämpat. Herr Pafaure besteg derefter tribunen och höll ett långt tal till försvar för sitt och de öfriga ministrarnes beteende. Han sade sig hafva bekämpat Septemberlagarne, emedan de drogo tryckfrihetsförbrytelser inför pärsdomstolen, som icke var den rätta domstolen i sädane mål, och icke för annat. För öfrigt kände han, såsom gammal statsman, hvad de nuvarande förhållandena fordrade. Debatten slutade den 24:de, sedan Thiers med sin vanliga talang i spetsfundiga sofismer tagit ministrarne i försvar, och diskussionen öfver de enskilta artiklarne uppskjöts till följande dagen. ENGLAND. Den 21 Juli begärde Osborne i underhuset, att alla dokumenter beträffande de ungerska angelägenheterna skulle föreläggas parlamentet. Milnes, Roebuck och Dudley Stuart understödde andragandet, som framkallade en högst intressant diskussion, hvaruti en mängd talare uppträdde och uttalade de lisligaste sympatier för Ungern, samt gaf anledning till ett märkvärdigt tal af lord Palmerston. Han förklarade sig icke vilja fälla domen mellan österrikiska regeringen och ungerska nationen, men han trodde sig likväl kunna yttra, att de flesta Ungerns stammar i detta krig af hela sitt bjerta äro på magyarernas sida, (hör, hör! högIjudda bifallsrop) att de glömt sina gamla stridigheter och betrakta kampen såsom ett äkta nationalkrig. Skulle Ungern — yttrade han — lyckas skilja sig från Österrike, så kan Österrike icke längre bibehålla den plats, det har bland staterna; kommer åter kriget att föras till det yttersta och Ungern krossas af öfverlägsna stridskrafter, så har Österrike på samma gång krossat sin, högra arm. Han tillade, att engelska regeringen väl kan bidraga dertill, att interventionen i Ungern icke skall störa verldsfreden, men att tiden att handla ännu icke vore kommen. OSborne tog, med anledning af lord Palmerstons förklaring, sitt andragande tillbaka. Af alla talare, som yttrade sig i denna fråga, talade blott en, lord Claude Hamilton, mot ungrarne. I Londons Tavern hölls d. 23 Juli ett stort meeting (sammankomst), med anledning af frihetskriget i Ungern. Man förklarade ryska interventionen och Ungerns undertryckande såsom vådliga för freden och friheten i Europa. Bland talarne, som i synnerhet uttalade sig energiskt mot Ryssland, var herr Cobden. Den bästa hjelp, man kunde lemna Ungern, vore — sade han — att icke låna detta despotismens och slafveriets förlofvade land några penningar, af hvilka ryska regeringen likväl är i största behof. Herrarne Osborne, Miles, lord Dudley Stuart, lord Nugent, general Evans och andra parlamentsledamöter deltogo i mötet. Alderman Salomons, som presiderade, gisslade strängt tidningen Times partiskhet mot ungrarne. I dag på morgonen har kommit oss tillhanda Greisswalderpost med Berlinertidningar till den 28:de Juli. De nyaste underrättelserna från Österrike hafva inga tilldragelser af betydenhet att omförmäla från ungerska krigsskädeplatsen.