Det kan för öfrigt ej skada att lyssna till dessa mäns ord i den berättelse, de nyligen afgifvit öfver deras verksamhet i den omnämda riktningen. Der säges: Mångfaldiga äro de förhållanden, som vi ha lärt känna, genom att sätta oss i förbindelse med de familjer, hvilkas barn äro upptagna till förI sörjning, och vi ha dervid kommit till det erkännande, att de föremål, för hvilka de personer, som vilja förbättra arbetsklassens vilkor, framför allt böra verka, äro: en större sedlighet, en mera samvetsgrann barnauppfostran, mera allvar vid arbetet och för den individuella utvecklingen under detta, en större aktning för äktenskapets helighet och betydelse inom samfundet, och mera allmänt sinne för det husliga lifvets lycka. dessa ideers tjenst har vår förening ingått med afseende på barnauppfostran. Den skall framdeles få en förökad betydelse i denna riktning, och vi äro förvissade att, ehuru i närvarande ögonblick andra förhållanden kräfva stora offer, skall dock föreningens verksamhet icke komma att sakna sina vanliga hjelpkällor. — — — Dessa källor anlitas ofta; ty hvad som i Danmark göres till de behöfvandes hjelp och upplyftande till bättre vilkor, öfverträffas ej i något land. Men aldrig anlitas de, i mensklighetens namn, för något allmänt eller enskilt godt, utan att rikeligen flöda. Sådant källsprång kommer ur ett folks hjerta. IIär äro guldminor, rikare, outtömligare än Californiens! . Dansken talar icke gerna om sitt hjerta. Han vill stundom inbilla sig och andra, att han icke just har mycket sådant noget. Men han är en i grunden hjertlig och godmodig man. Ingen älskar varmare, trofastare än han. Först af allt sitt fädernesland. Dansken älskar Danmark som sin älskarinna, sin unga, vigda maka. Uolger Danske, folkets national-genius, varmhjertad, trofast, tapper, alltid nära i nödens stund, är symbol af folkets lif. Dansken i Köpenhamn, eller Köpenhamnaren, är icke fullt så godmodig, som dansken i allmänhet, och har stundom hufvud på hjertats bekostnad. Han är kritisk; han har en snabb blick för det misslyckade och felande hos sin nästa — särdeles på litteraturens område. (Holbergs ande lefver ännu i Köpenhamn.) Och väl blir denna kritiska riktning stundom för öfvervägande, och väl gör sig stundom det lilla löjet större och bredare, än som vackert och billigt är. Men det är ej farligt. Det godmodiga leendet är dock nära till hands, och handen är oeredd till försoning. Elakhet, ondska, känner ej Dansken; hätskhet afskyr han; och ser han någon förföljd med illvilja, är han straxt på dennes sida, ropande: Thalt! Det kan jeg icke lilDanskarne i Köpenhamn visa sig för främlingen som ett lifligt, gladt, lefnadslustigt, i hög grad trefligt och älskvärdt folk, öppenhjertigt, hjelpsamt, meddelsamt. I flera afseenden påminna de om Atheniensarne, liksom Köpenhamn med sin brusande, lifliga folkmängd, sina musser, sina konstskatter och konstnärer, sina lärda och deras föreläsningar, sitt theaterlif och folkets glädje i detta, väl kan kallas nordens Athen. Köpenhamn förhåller sig till Danmark, som Paris till Frankrike. Det är landets centrum, den organiska — r ——