Kärlek och Konst. Novell af H. B—n. (Forts. fr. n:o 176.) Det är sannt, Svanhilda; ... men hvad är det jag skall måla här? Är det en bild af min älskarinna blott? ... Ack nej!... om det så vore ... då skulle min kärlek göra gemensam sak med min talang, för att åstadkomma det skönaste! ... Jag skulle då kunna lyckas, ty kärlekens och konstens flammor sträfvade då mot samma mål....Men nu? .. hvad skiljer dem nu ät? Nu... nu måste jag, med hjertat uppfyldt af din bild, måla icke den lefvande, liffulla, brinnande älskarinnan, utan den döende, halft förklarade, sig upplosande.... Jag måste trycka dödens stämpel på dessa älskade drag, dem jag ser framför mig, strålande af ungdom, af skönhet och helsa. I stället för det jordiska, hvarvid mina ögon och min själ hänga fast, måste jag teckna det sublima. . .. Om du kände vår konst, skulle du finna, att knappt en svårare uppgift kan föreläggas konstnären, då han befinner sig i den sinnesstämning som jag.