kas, utan att dö ... och om du ej kan det... då Theodor, då skall jag fly med dig. Djerfva ... herrliga flicka! — ropade Theodor, i det han kysste hennes panna — jag inviger dig till min brud i lifvet .. eller döden. Och nu till arbetet, Theodor. Till arbetet, ja — sade han, i det han sprang upp och fattade sin pensel — om ett ögonblick skall jag begynna.v Den unge målaren tillredde sina färger och flyttade stafletten med den halffärdiga taflan fram till fenstret. Han började att måla med osäker och darrande hand. ... För hvarje blick han kastade på den sköna modellen, som satt framför honom, for liksom en elektrisk gnista igenom hans lemmar; . . . bilden på duken antog väl hennes drag, . men ack... det var ingenting deruti, som vittnade om annat än lif och eld; ... det var ej den döende Cleopatra han målade... det var den lefvande Svanhilda med ormen kring alabasterhalsen. Förtviflad bortkastade han slutligen penseln. Jag kan icke, Svanhilda ... jag förmår icke ... O, dina sköna, förföriska drag vilja ej låta stämpla sig af döden. ... Jag kan icke... Men jag kan — sade i detsamma en röst helt nära de båda älskande. Theodor vände sig om.