Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1849, sida 1

Icke kommer denna vår på en gång, som med trollslag. Nej. Tysta strömningar ur lifvets källor, stilla solverksamhet, väckande vindar — stormar eller zefyrer — förbereda den längt förut. Så ock här. IIvad ren fäderneslandskärlek, hvad stort sinne för det menskligt stora, hvad snille och dygd verkat genom Danmarks män och qvinnor, hvad det lilla landets stora konungar, statsmän, krigare och skalder verkat under förflutna århundraden till landets ära, till folkets väl, till befordrande af den vår, vi tala om, det måste vi här lemna onämndt — litet blott deraf är det i alla fall, som historien nämner; — hvem känner Nilkällorna på jorden?! — Men vi hänvisa derpå, för att ej fela mot rättvisa och pietet. Våren är kommen, den vår, som dessa ädla förberedt, och om dess fenomener vill jag här tala, sådane de här i landet uppenbarat sig inom detta århundrade, isynnerhet under de sista tjugu a2 trettio åren, sådana jag sett och ser dem här än i dag, uti lefvande lifvet. Betrakta de flygtiga dragen, som svaga försök att återgifva intryck och bilder, för evigt präglade i hjertats minne. Julafton 1848 — en kall och mulen vinterqväll — befann jag mig i Köpenhamn, i en stor sal, der öfver hundrade barn — gossar och flickor — stimmade, sjöngo och dansade kring en hög julgran, lysande af ljus, blommor, frukter, kringlor och kakor, ända upp mot taket. Men klarare än ljusen i trädet lyste glädjen i barnens ögon, liksom hälsans blommor på deras friska anleten. En sorgklädd, skön och ståtlig medelålders fru gick omkring ibland barnen, moderligt huld, betraktande deras arbeten i sömnad och slöjd, uppmuntrande, belönande, kärleksfull. Barnen trängdes omkring henne; alla sågo upp till henne, alla tycktes älska, ingen frukta henne. Det var i en Asylskola jag befann mig, det var Danmarks moderliga, fast barnlösa drottning, Carolina Amalia, som jag här såg omgifven af de fattiges barn, som hon gjort till sina. Det Jar en skön tafla. Och hvad jag här såg, var äfven en bild af ett lif, en rörelse, som i denna tid genomgår sambåällslifvet i norden. Det är det qvinligas, det moderligas rörelse inom samfundet, att upplåta sig till omfattande af en större krets, till vårdande af barndomens slägter, äfven utom det egna hemmet, till frälsande, till upplyftande af alla vanlottade små. Det är det moderligas utträdande ur det enskilta lifvet i det allmänna, till bildande af ett nytt hem. Asylet är dess upplåtna famn. Här jemnar den christliga kärleken ödets orättvisor, här ryckes barnet undan inflytandet af föräldrars olyckor eller fel, för att bevaras åt samhället och fostras till dess gagn. Tyst framgår det moderligas makt, för att påunnttföda menniskosligtet i dess barnaålder. Men vi tro på denna makt, mer än på någon annan jordisk, till utförande af detta verk, om öfverhufvud sådan pånyttfödelse skall äga rum. Och att nordens qvinnor allt klarare synas uppfatta denna kallelse, och att nordens drottningar, Carolina Amalia i Danmark, liksom Josephina i Sverige, gå i spetsen för denna moderliga rörelse, är blott en pligt att erkänna. Denna stannar i öfrigt ej vid barnavården, men sprider sin välgörande verksamhet i mångfaldiga förgreningar till olyckans barn, till de ensamna, de sjuka, gamla RR —7a—T na nn