Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1849, sida 1

—————— —— — T arbete i mina egna ögon blir misslyckadt, är jag för stolt, att fordra ett pris, som jag icke förtjenar.... Det vore att stjäla sin lycka. Bah — ni är för samvetsgrann, min herre — svarade Berthini med en axelryckning. — Hvarför skulle icke en ung, snillrik konstnär, som känner sin öfverlägsenhet, få såsom ett trappsteg begagna sig äfven af andras lättro och dårskap. ... Er kära grefve är mig just en narr med sin hyllning och sin hängifvenhet för den sköna konsten, hvilken han icke förstår. . . . Nåväll när har det blifvit förbjudet, att begagna sig af narrar, till genomdrifvande af sina afsigser. Om de blifva lurade, så få de skylla sig sjelfva. lHm — sade Theodor — jag eger icke dylika åsigter. ... Det vore ett förräderi, en vanheder, att på sådant sätt förvärfva sin brud....? -Barnsligheter! — afbröt Berthini förargad. — Begriper ni ej, att tvenne menniskors lycka är värd mer än en gammal narrs lumpna fördomar och att man för ett dylikt ändamål med godt samvnte kan draga honom vid näsan. .... Han får ju för öfrigt döma sjelf .... och en konstdomare som han — tillade Berthini med ett ironiskt leende — behöfver ju icke låta besticka sitt omdöme. Men om grefven vädjar till mitt eget omdöme — invände Theodor — om han säger till