Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1849, sida 1

busken framdrifvas under negerns vård, och naturlifvet aldrig upphör att blomma i prakt. Mellan Grönland och St. Croix, den eviga vintern och den eviga sommaren, är en Archipelag af dar, lydande under Danska kronan; Island med nordens äldsta minnen, skaldernas volkaniska vagga; Ferröarne, egendomliga i natur och befolkning, der ibland klippor och töcken solen diktar Ossianska gestalter; Halligerna, der menniskorna och hafvet kämpa om jorden, m. fl. m. fl. Men det egentliga Danmark, det äldsta och ursprungliga, det, vid hvars vagga Valasången ljöd, det, som gemensamt med Sverige och Norrige har en Mythlära, och i den en lifslära, högre än något annat folks på jorden, det, från hvars kuster Norrmanna-tågen utgingo kring verlden med hjeltar och sånger, det egentliga Danmark, moderlandet, utgöres af de stora, fruktbara öarne, der bokskogarne susa, der storken — Danmarks heliga fogel — bygger bo; på hvars blåa fjordar purpurröda Danebrog svajar, de sköna öarne Seland, Jutland och Fyen. Der har Danafolket sitt hem, hemmet, om hvilket Ingeman sjunger: Dannevang med grönne Bred, Ved den blanke Vove, I dit Skjöd er Kjerlighed, Fred i dine Skove. — Fuglen synger höit i Sky over Kaempehöje, Mens i Dalen smiler bly Vaar-Violens Oie v Blodiga Christian! Sveriges bödel, hur kunde du födas bland detta folk, i detta land?! Det är ett vänligt herrligt öland, ett land af gröna böljande marker, som utan berg och klippor, endast med fruktbara slätter och sköna skogar uppstiger ur hafvet Seland, med rika sädesfält, gamla städer med gamla, stolta minnen, kämpehögar och borgar; Fyen med sina trädgårdar, sköna herregods, rika bondgårdar; Jutland med heden, Vesterhafvet, Himmelberget, stora naturscener, som nästan dyrkas af dem, som sedan barndomen lefvat med dem. Kring de stora öarne sluter sig en krans af små, ofta rätt små öar, som likväl bära stora minnen, så från sagans dar, som från sednare tider, och som åt det gemensamma moderlandet fostrat mången stor man. Det andas ett friskt, vänligt, vårligt lif öfver dessa öar, som nordhafvet med Kattegtat, österhaf och vestervågor ombölja. Det står i harmoni med folkets anda. Ty, oaktadt allvaret i de forntida minnena, oaktadt nordandens prägel i familjelifvets, i folklifvets riktning, så kan man ej neka, att Skandinavien i Danmark har sin förbindelse med det sydliga Europa, och att söderns lif rör sig hos det danska folket, jemte öboers naturliga liflighet i lynne och folkefärd. Detta folk har i sednare tid genomgått en stor förvandling, utan att dock förlora sina egendomliga drag. Det har pånyttfödt sitt lif, eller rättare, det har vaknat till medvetande af sitt egentliga lif. Det gifves en vår äfven i folkets lif, då det inre lifvet liksom springer sina höljen och blommar fram med makt. Det är den tid, då folket kraftigt fattar sig, som ett folk, en lefvande enhet, en evig, odödlig genius, med egendomligt lif, egendomlig mission i mensklighetens historia. — — — a