Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1849, sida 1

2 TtT In— ———— — började ådagaläggas i orterna — och just i den stund det konservativa partiet trodde sig som starkast, fann det sig som mest hotadt; ty snart sagdt allt var, i trots af motståndet, om ock mer eller mindre väl, beredt för reform, blott regeringen ville, och ännu ansåg man denna vilja hänga på en gubbeslif. Erkännas måste ock, att i det ögonblicket var utsigten för partiet icke lysande. Landsortspressen hade börjat betydligt höja sig och redigerades i allmänhet i reformernas anda. En del af densamma hade väl ännu, hvad man kunde kalla vpolitisk småstadston — litet rancun till hufvudstadens reformpress och någon osäkerhet i sina opinioner; men den understödde mera än förnt de resormerande riksdags-ätgärderna, och hufvudstadens s. k. liberala press — samt i synnerhet den del deraf, som numera icke tvekade att erkänna sig lika radikal som borgare och bondestånden samt folkpartiet i allmänhet börjat visa sig — tog en fart, som antydde att den hade allmänna tänkesättet obestridligt på sin sida. Det konservativa partiets press åter visade sig hvarken kunna leda eller försona. Alla uppoffringar derför voro utan frukt, utom för de besoldade hufvudredaktörerne. Sjelfva prenumerantantalet af dem, som i servilt nit bidragit till dess första skenbara lycka, minskades i en proportion, som förskräckte partiets ledare, och deras icke obetydliga ansträngningar i spalterna, understödda af några exalterade adepter, kunde ej afhjelpa krisen. IIos folket hade den aldrig haft något att vänta. Hos byråkraterne, magnaterne och presterne sågo de sin inslytelse stundeligen minskas. Hvar söka stöd? hvar finna räddning, då snart den motsatta katastrofen skulle inträffa? — Svaret var ej svårt att finna. Det gafs af dessa folkklassers oundvikliga ställning i det monarkiska samhället. De måste, under utseende af undergifvenhet, styra, genom inflytelsen på den regerande, eller är deras vilde förbi. Hela frågan blef: huru vinna thronföljaren? Huru lyckas att genom honom, under det lockande behaget af allena-ära, få för framtiden befästad denna så kallade allena-styrelse, hvilken är konservatismens statslif, emedan den till följd af sin natur betager regeringen alla de ädla krafter i samhället, hvilka genom tidsenliga förbättringar kunna bidraga till regeringens sanna ära och folkets sanna belåtenhet? Har detta partiets mål vunnits? Har det vunnits före thronbestigningen, eller först efteråt? Hu( ru har det vunnits? Svaren härpå skulle visst interessera ett folk, som för sina förfäders största lidanden har att skylla på deras egen svaghet för regentens personlighet. Men enhvar inser, att vi icke böre söka besvara frågorna, om vi ock med full rätt i dylika afseenden kunde yttra, hvad vi tro oss hafva funnit. Det skulle nemligen icke kunna ske, utan att ingå på det personliga område, der icke offentligheten har stöd af bevisliga data och facta. Beklagligen är äfven på det området, ännu i dag, folkens sak alltför mycket beroende af tillfällighet och hemliga planer; och hvarföre skulle det svenskas vara ett oskyldigt undantag. Men vi lemne allt detta, för att hålla oss på det offentliga fält, hvilket vi beträdt, och som torde vara tillräckligt, för att öfverskåda och upptäcka, huru det konservativa par1 ———