Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1849, sida 1

— —— Månne Danmark ej ånyo blir sviket? Sedan man nu haft tid att se och närmare pröfva de begge konventioner, som i Berlin den 10:de d:s afslutats emellan Preussen och Danmark, förundrar man sig mycket öfver det sätt, hvarpå stridigheterna blifvit afslutade. Man frågar sig, om det verkligen lemnar några garantier för framtiden? Och en aning liksom säger: Danmark blir åter luradt. Tyskarne eftersträfva blott att få sin sjöfart åter fri, under sommaroch höstmånaderna; vintern skall finna kollisionerna qvar, och det beror då uppå, om det demokratiska partiet i Tyskland är undertryckt eller icke, eller preussiska öfverväldet så betryggadt, att det kan utföra halföns inkräktning. Undra kan man icke, att tilliten till preussiska regeringens handlingssätt icke är stor. Den, som kan så svika sina egna, kan äfven ännu sannolikare svika andra — och betraktar man de ofta svängda och tillkrånglade ordalagen i konventionerna, så är misstankan icke utan grund. Först och främst måste man fråga sig, hvartill egentligen det skall tjena att sammanbinda ett fredsslut med ett vapenstillestånd på lika många månader, som det på sin höjd behöfts veckor eller dagar, för att arrangera truppernas hemförlofvande och områdenas öfverlemnande? Bevisar ej detta vapenstillestånd, att man, oaktadt ratifikationen af konventionen angående fredspreliminärerna, icke förlitar sig på danska regeringens medgifvanden, eller ock vill utöfva en mäktig inflytelse på uppgörandet af de konstitutionella och arfs-förhällandena i Slesvig? Det förra förutsätter ett erkännande, att man fordrat för mycket; det andra en plan, som måste lemna anledningar till nya invecklingar. Men antagom nu, att, oaktadt man ifrågasatt 6 månaders vapenhvila och således visar sig ämna bibehålla ett främmande land besatt med sina trupper, freden verkligen önskas och afslutas, så återstår dock alltid den frågan: äro preliminärerna lugnande och betryggande? Jar, svarar man, hertigdömenas uppror är derigenom ogilladt och Slesvigs politiska förening med Danmark erkänd; tyska förbundets våld att förklara det vara en integrerande del af Tyskland är underkändt; Danmark står på klar fot med Preussen och de vänskapliga makterna; det kan få arfsföljden efter sin önskan afgjord och af de garanterande makterna erkänd,, o. s. v. Nåväl! detta må, på visst sätt, medgifvas. Men skulle Danmark verkligen heldre kunna önska, att se den definitiva organisationen af hertigdömet bero af Englands bemedling och Preussens beslut, än af invånarnes och deras konungs öfverenskommelse? Och kan det vara betryggande för ett folk, att dess regering i ett fredsslut lofvar att ordna arfsföljden till thronen med utländska makter, i stället att derom besluta gemensamt med folken? Kan det slutligen vara rätt, att Slesvigs folk genom främlingars aftal får en oktroyerad statsförfattning, i stället för en, som dess konung och folkets ombud gemensamt antagit? Vi tro det ej — och vi tillstå, att då vi i fredspreliminärerna se det olyckliga ordet stormakternas, som antyder ett fortfarande träldomstillstånd af de öfriga nationerna under några despoter, så hysa vi icke stort förtroende till det lyckliga fullbordandet af Danmarks och hertigdömenas framtida politiska sjelfständighet och frihet. Måtte vi imellertid gerna härutinnan misstaga oss! — n — I I I