Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1849, sida 1

litik syntes vara att söka i Norrige tillvägabringa en reaktion och i Sverige icke biträda några reformer. 1834 visade det sig, att öfvertygelsen om behofvet af en representations-reform hade trängt ned till folket, mera än man förmodat. Ifrån bondeståndet utgick ett förslag, som i en enkel form endast ville en allmän val-lag, ungefär efter norrskt föredöme, men lemnade stånden orubbade, då de, såsom valde af sjelfva folket, ansågos på det sättet lättast kunna bringas till enhet om reformens slutliga mål: ståndsrepresentationens förändrande till folkförsamling. Inom konstitutionsutskottet, som behandlade frågan, suto beklagligen såväl af adel, prester och borgare, som af sjelfva bondeståndet en stereotypupplaga af regeringens och konservatismens anhang, hvilka på det vanliga sättet undertryckte sjelfva frågan, och blott ville lappa på det gamla. Väl visade sig i landsorten och äfven i hufvudstaden en icke obetydlig opinion för reformen: petitionering började, och man såg till och med Stockholms börs förklara sig för nödvändigheten af en representations-förändring; men regeringen bedömde behofvet blott efter de petitionerandes numeriska antal. IIon inbillade sig sjelf, att hennes lejda organer skulle tillintetgöra den började tonen, och tryggade de konservative med att de kunde påräkna hennes motstånd till den långsamt mognande öfvertygelsen. Ännu var således ingen stor fara å färde, och partiets hela ansträngning gick ännu endast ut på att mothålla reformer i lagväsendet, allmänna hushållningen och inrättningarne. Imellertid hade uppstått ett interesse, som, ehuru grundadt på en nyhet, troddes gifva konservatismen stora fördelar och derföre omhuldades af den. Privatbankerne hade börjat uppstå. 0lyckligtvis hade de sunda principer för privatbanklagstiftningen, hvilka 1824 års författning innehöll, icke kunnat bidraga att genast få sådana inrättade; ty mynt-oredan gjorde alla företag i den vägen alltför vådliga. Först sedan år 1830 banklagen och myntbestämningen betryggade sedeloch myntvärdet, kunde en början ske, men inoch utvexlingen i banken var likväl vilkoret för systemets utbredande och verksamhet. Denna började först år 1834. Under tiden hade, såsom vanligt, egennyttan varit verksam att utfundera sätt till att göra nyheten för sig mera gifvande, än den efter allmän rättsprincip borde blifva. 1824 års lag afsåg lifgifvande och omsättning af existerande kapital samt af på behållen förmögenhet hvilande kredit. Detta var ej nog för en klass, som i vårt land, genom en mängd förenade förhållanden, ännu utöfvar ett ofantligt, och, sägom det öppet, i många fall för det allmänna skadligt inflytande, nemligen de skuldsatta possessionaternes. Sträfvande att sammanhålla possessioner, som icke lemnade i behållning räntan af gälden, lefde de i hoppet på omvexlingar af förhållanden, hvilkas ornbblighet eller åtminstone stadga äro vilkor för allmänna välfärden, vi mene myntvärdet, krediten och varupriserna, och de sågo i ett tillkonstladt banksystem en fördel, kanske en räddning, som ett rättsenligt och stats. klokt penningeväsende aldrig kunde erbjuda dem. Falheten inom administrationen uppmuntrade planerna att göra de i lag endast till deposit-, upp— — ä N ——