Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1849, sida 1

ett planmässigt bemödande att begagna sig af regeringens ovilja emot alla förändringar, som erfordrade omtanka och besvär, hindra spridandet af de tidningar och skrifter, som sökte uppehålla landets vigtiga reformfrågor, och nedsmutsa de organer, som öppet och ointeresseradt förde den stora mängdens talan, på grund af den bästa af alla fullmakter: medvetandet att hafva uppfattat mensklighetens i kristlig och samhällig anda rådande öfvertygelse om det rätta och sanna, stärkt af allmänhetens visade bifall till de yttrade opinionernas värde och vigt. Nu fortgick det konservativa partisinnet på den beträdda banan. Det förskaffade sig dels nya organer, dels uppeggades de af regeringen salarierade äldre bladen till motstånd mot de nya krafterna. De personliga anfallen blefvo alltmer skändliga, och sådana, att de så retade folkpartiets organer, att desse stundom glömde den hållning, de förut vetat bevara: att skilja sak och person. En förbittring började uppstå, som nödvändigt skulle inverka menligt på den offentliga diskussionen. Missbruken af regeringsmakten och förvaltningen fortforo, men började häftigare beifras af oppositionspressen; bitterheten steg, och i följd deraf uppstod ett slags egen litteratur, egnad så att säga helt och hållet till karrikerande af alla mer eller mindre politiska personligheter, och sökande i det obestämda af anfallen och det bjerta i tadlet att neddraga allt i den gyttja, som flödet af partiskhet kringfördt på misstänksamhetens och ryktenas lösa grund. 1834 års riksdag församlades. Makten ihågkom, huru den segrat 1830, och trodde medlen dertill nu vara desamma. Allmänheten hade likväl ej glömt detta. Allmogen hade med harm sett sina ombuds falhet och opålitlighet. Omsorgsfullare val till bondeståndet afhjelpte mycket. Borgareståndet hade blifvit uppfriskadt af ombud från en rik och bildad samhällsklass, hvilken genom sina interessen voro motståndare till näringstvång och skråanda. En aning sade begge dessa stånd, att de icke, såsom förr, borde skiljas: och ehuru detta icke genast kom till fullt bebjertande, verkade det dock en början till förening. Då blef konservatismen uppmärksam derpå. Den slöt sig till regeringen allt mera, och man såg nu öppet framställas anspråken, att riksdagsmanna-kallet, det sjelfskrifna i adeln, och sjelfva det valtillkomma i presteståndet, skulle blott vara fortfarandet af lydnadspligten mot öfverheten, som sjelf inkarnerade sig i partiet genom ariksdags-ministeren. Det missnöje, som i hela landet rådde öfver 1828— 1830 årens riksdag, hade vändt tankarne på behofvet af en representations-förändring. Man började erinra sig, att en sådan redan 1809, i sammanhang med regeringsformen, utlofvats. Man emotsåg omöjligheten att med de numera, genom politiskt-moraliska lyten och partihat, söndrade stånden någonsin lösa framtidens frågor; men man insåg ej, huru en förändring bäst skulle ske. Ett förslag, redan under riksdagen 1829 afgifvet utaf några fosterlandsvänner, hade haft det fel att skilja rikedomens valmän från den allmänna valförsamlingen, och detta stötte mängdens känsla. Det ingaf derföre icke konservatismen några väsendtliga farhågor, heldst ännu regeringens po— UUih —