Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1849, sida 1

—-:aa3n3 —— joritet i den lagstiftande församlingen. Det är denna aristokrati, som satt kronan på sitt verk, i det den tillintetgjort Italiens frihet och vid Tiberns stränder planterat sin af det romerska folkets blod besudlade fana! Det är denna liga af penningearistokrater, mot hvilken frihetens mägtige genius nu har att kämpa. Han har krossat jesuiterna och den gamla adeln,.... han har störtat det absoluta konungaväldet och på dess ruiner upprest sin af konstitutionerna hägnade thron..... Det återstår för honom nu endast att besegra penningemakten. Men i denna makt eger dock friheten onekligen en vida farligare, vida starkare fiende, än den hittills haft, att bekämpa. Den är starkare än jesuitismen, ty dess välde berodde hufvudsakligen på det mörker och den okunnighet, hvari den förstod att fjettra folket, och då detta mörker skingrades af den stigande upplysningens ljus, så störtade i och med detsamma den byggnad, som Loyolas söner uppfört på dess grund. Den är starkare än den gamla bördsadeln, ty dennas makt hvilade endast på häfden och traditionen, samt på minnet af förfädernas lysande bedrifter. Den var arfvet från en tid, då civilisationen ännu ej trampat ut barnskorna, en tid af råhet och öfvervåld, då det icke fanns någon annan rätt än styrkans, då den kraftigaste armen och den tappraste klingan var nog, för att adla. Denna aristokrati stödde sig sålunda ursprungligen på den råa fysiska styrkan, den utgjorde en lemning af det feodalvälde, hvars anor gå ända upp till medeltidens i sagans dunkel insvepta period. Det var endast vördnaden för dessa gamla minnen, som åt adeln bibehöll dess usurperade företräde framför de öfriga stånden. Men då hon alltmer missbrukade detsamma, då medelklassen i bildning och upplysning snart täflade med henne —, då armarnes tid var förbi och intelligensen började erkännas såsom en högre makt, — då undergräfdes så småningom denna vördnad, som genom sekler blifvit inrotad, och det adliga väldets byggnad, öfvergifven af konungamakten, med hvilken den ville täfla, störtade slutligen ohjelpligt för revolutionen, hvilken den så länge trotsat, och drog en konungathron med sig i sitt fall... Och sålunda hafva medeltidens institutioner, länge undergräfda af opinionen, fallit för den frihetsflägt, som uppfriskande och pånyttfödande blåser genom den nya tiden. Det konstitutionella samhället har framstått, åtminstone till principen erkändt, i de flesta af Europas civiliserade länder, och anornas aristokrati eger af sina privilegier snart ingenting mera qvar än — namnet. Den är icke mera farlig — dess hydra är krossad, men på ruinerna af dess fallna byggnad hafva penningens män uppfört sin borg. Det är numera icke fråga om en strid mot principer och häfdvunna prerogativer, — ty den striden är i det närmaste utkämpad, — nej — striden föres nu mellan Bourgeoisien, penningemännen, de rika å ena sidan, samt demokratien, den lägre medelklassen, proletärerna å den andra. För att befria massorna ur den råhet, det mörker och elände, hvari de äro försänkta, för att skapa en framtid åt arbetsklassen, är den politiska friheten det första, oeftergifliga villkoret, ty under despotismens hägn är hvarje progression så väl i i.eneeeeeeeeehhhhhnhhnnhhnn — — —