Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1849, sida 1

Huru ser det ut bakom de konservatives förskansningar? För att kunna rätt uppfatta närvarande ställning, bör man kasta en blick längre tillbaka på våra förhållanden. Såsom bekant är, började, efter vår lugna och prisvärda revolution år 1809, genast ett konservativt parti att hindra utvecklingen af densamma till en rationell samhällsfrihet och ett principenligt rättstillstånd. Detta parti var både talrikt och mäktigt; ty hufvudstaden, som den tiden, liksom ännu, var medelpunkten för landets största materiella och intellektuella krafter, styrdes då, om möjligt mera än nu, af byråkratien och magnater, och begreppen om det lagstyrda samhällsskicket var då icke synnerligen utbildadt. Hvarken kunde man lyfta sig till tankan på en republikansk statsförfattning, eller till anordnandet af en verklig, konstitutionell regering, eller ens till behofvet af att söka i konungavalet en garanti för, att den närmaste framtiden skulle blifva en verksam öfvergång till en sådan. Man börde genast hela den civila embetsmannahopen, understödd af skeppsbro-aristokraterne och hofvet, ropa på en stark regeringsmakt; och då mängden icke kunde fatta, att en sådan blott kan hafva bestånd genom folkets förtroende, utan endast i sin inskränkthet och sina vanor såg den uti en oantastlig konungamakt och en inbillad råds-ansvarighet, tillkom vår ofullständiga Regeringsform, valdes en gammal barnlös prins till konung, bibehölls ståndsrepresentationen och slutades reaktionens ögonblickliga sträfvande med uppskjutandet af alla de väsendtligare ifrågasatte och såsomnödige förklarade reformerna, samt antagandet af den olycksaliga riksdagsordningen Det är vidare bekant, huru thronföljare-valet 1810, de politiska invecklingarne 1811 och 1812, krigen 1813 och 1814, föreningen med Norrige 8. å., förtjusningen och förlägenheten hand i hand med hvarandra 1815 och 1816, diskont-oredar 1817 o. s. v., absorberade allt annat, lemnande sakerna i sitt gamla skick och stärkande alltmer konservatismens inflytande på landets angelägenheter. 1818 uppsteg den nya ätten på Sveriges thron. Konservatismen darrade; den visste ej rätt, huru det stod till; den visste blott, att hos regenten fanns en ärelystnad, som kunde kasta sig på reformernas bana, och ett missnöje med de gamla rådgifvarne, konservatismens förkämpar, som med dem kunde medföra en personalförändring. Man kände ej, att det fanns förhållanden — icke blott politiska, icke blott financiella, icke blott moraliska, utan på samma gång politiskt-financiellt-omoraliska, som gjorde en brytning mellan regenten och rådgifvarne omöjlig, emedan de kände hemligheterna och bevarat dem. ——— F ———————