—————————— sig befriad från sin förlägenhet, fortsatte vid grefvens och hans gästers sida sin promenad. En god början — hviskade Svanhilda till Aurore — men dumt var, att jag icke kunde stäfja min skrattlust, då jag såg honom jaga dig hack och häl. . .. Han skall måhända nu blifva försigtigare. Har ingen fara — svarade kammarjungfrun, lika sakta. — Vi skola nog lura honom. . .. Lita på det, fröken! XII.