Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1849, sida 2

Derpå tog hon sin vattenkanna, neg djupt och aslägsnade sig med skyndsamma steg. Men hofmarskalken, hvars hjerta redan stod i ljusan låga. var icke sen att förfölja henne. Då hon märkte honom i hack och häl efter sig, började hon springa. Hofmarskalken sprang efter så fort hans gamla ben ville bära honom. Utan att se sig tillbaka ilade Aurore, lätt som en zefir, fram på den sandade trädgårdsgången, i hvilken hennes små fötter intryckte knappt märkbara spår. Hofmarskalken ilade efter, ropande den ena gången efter den andra: Men så stadna då, Åurore! ... Slutligen tycktes Aurore tröttna. ... Hennes steg blefvo långsammare. IIofmarskalken fördubblade sina ansträngningar, viss om att slutligen upphinna henne. På detta sätt hade han hunnit midt för en tvärgång, då han plötsligen hörde ett gällt skratt, som kom honom att stanna. Hofmarskalken blickade åt sidan. Han befann sig ansigte mot ansigte — med Svanhilda. Niobe var icke orörligare, då gudarnes vrede förbytte henne till sten ... Loths hustru stod icke fastare naglad vid marken, då hon förvand