Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1849, sida 2

Nå — sade Aurore litet otålig — hvad var det jag skulle lofva, för att få gå? Vackra Aurore — hviskade hofmarskalken med den ömmaste ton och de ljufvaste blickar — skulle du kunna älska mig? Älska er — herr baron! — Men har ni då tänkt på min fröken? ... Ett convenansparti — afbröt hofmarskalken. — Din fröken är rik och förnäm .. jag är så äfven, och derför hafva vi beslutat, att bygga och bo tillsamman ... Jag hyser aktning och beundran för din fröken, men för dig hyser jag ännu ömmare känslor, — lilla Aurore. Men man har sagt, att ni är mycket ostadig . att ni haft öfver hundrade älskarinnor. . .. Ni skulle snart öfvergifva mig.. Nej — tro icke det — ropade hofmarskalken, som med längtan motsåg en förtjusande herdestund vid den vackra kammarjungfruns sida — nej jag svär att vara dig trogen. ... Men här få vi icke länge vara ostörda. ... Låt oss gå in i paviljongen. vNej, nej — ropade Aurore, i det hon slet sig lös — låt mig gå. ... Ni skulle eljest lätt kunna vilseleda mig.... Farväl herr baron.... Den vackra flickan kastade på sin grånade älskare en hälften trotsig, en hälften öm blick ... en blick, som alldeles förbryllade hofmarskalkens hjerna,