Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1849, sida 1

Hvilken är den bästa grundvalen för ett lands rikedom? Folkets uppfostran. Uti intet land egnas folkuppfostran en större uppmärksamhet än i Förenta Staterna. Såsom bevis derpå framstå de stora summor, som uti de olika staterna årligen utgifvas för offentliga skolorna. Af en berättelse afgifven öfver skolväseni Massachusetts, hvilken ligger framför oss, se vi, att denna stat, som år 1848 räknade 2 14, 436 barn emellan 4 och 16 år, då använde ej mindre, än 750,000 Dollars för den offentliga uppfostran. Massachusetts har en befolkning af 780,000 menniskor, och dessa, som ej representera öfver 150,000 verksamma män, kontribuera sålunda årligen till statens barnuppfostran omkring 2,820,000 Riksdaler riksgälds, eller 13 Rdr 4 sk. för hvarje barn inom ofvananförde ålders år! En högst betydlig del af desse utgifter betäckas genom frivilliga tillskott. De praktiske aakeesr inse nogsamt, att invånarne uti en stat ej kunna bättre förränta sine öfverskotts penningar, än att skänka dem till anstalterna för folkets uppfostran, och med hvarje år ställer sin kloka, beräknande och omtänksamma amerikanska demokratien allt större och större belopp till skolstyrelsernas disposition. Sedan 1837 har den summa, som användts för skolorna i Massachusetts växt från 400,000 Dollars till 750, 00 0!! Resultaterna af en sådan omtanka om statens barne, som det uppvexande slägtet både kallas och verkligen äfven är, i Förenta staterna, visar sig tydligen för hvarje opartisk granskare uti det allmänna välstånd och den allmänna belåtenhet, som man finner uti de nordamerikanska republikerna, och särdeles i de östra äldre och tidigare organiserade staterna, der man längst egnat folkets uppfostran en ostörd och jemn uppmärksamhet. Förenta staternas innevånare äro klokare och visare, än de Furopeiska ländernas befolkning. De frukta ej att folkets uppfostran skall sjelf fostra missnöje och oro bland befolkningen, eller att religionen skall lida genom att folket får lära annat, än blott religiösa föreskriften. De anse en man, som fått uppfostran, och hvars själsförmögenheter blifvit odlade, för att vara en bättre och nyttigare samhållsmedlem, än en okunnig, för hvars uppsostran staten ej dragit någon omsorg, och de vänta att folkets uppsostran skall för staten medföra fördelar, ej allenast uti moraliskt och religiöst hänseende, utan äfven i statsekonomiskt. De veta alltför väl, att folkets uppfostran ej skall göra de rika fattigare, utan de fattiga rikare; att den ej leder till en fördelning samhällsmedlemmarne emellan af den existerande rikedomen, utan till en stor förökning af den rikedom, som samhället redan äger, och hvaraf sålunda, ej blott de fattiga, utan äfven de redan rikblifna, draga fördel och gagn. Den ofvannämnde berättelsen innehåller i detta afseende några anmärkningar, så träffande och i och för