Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1849, sida 1

2 2 Representationsfrågan. Reformsammankomsten i Ceste den 12:te Juli. Ordföranden, Herr brukspatron Petre yttrade, vid redogörelsen för sitt uppdrag såsom föreningens ombud vid mötet i Örebro, bland annat, ungefär följande: En märklig omständighet är det starka försvar, som det hvilande kongl. reformförslaget erhållit, utur synpunkten af ståndsrepresentationens oduglighet, eller, tydligare sagdt, det machiavellistiska yrkandet, att Sverige borde skynda sig att antaga hvilket nytt representationssätt som helst, blott för att så fort som möjligt komma ifrån det närvarande. För att kunna hysa en så förtviflad tanka, måste man, i sanning, misströsta om sig sjelf, om sina landsmän, ja, snart sagdt om bela menskligheten! Otvifvelaktigt är, att ståndsrepresentationen med alla sina brister, sina politiska synder, sina pligtafvikelser, sina konstitutionsvidriga syften, likväl är för folkfriheten vida mer betryggande, än det så i högsta måtto insidiösa kongl. förslaget, som är till den grad tillkrångladt, att man svårligen kan fatta, huru män med hufvud och bjerta vilja bära det på sina armar. Vi ega ätminstone nu ett dyrbart palladium i tryckfriheten, som fruktansvärdt skulle komma i en rätt vådlig ställning, i händelse besagde förslag skulle blifva grundlag. Må de noga betänka denna sanning — jag vill icke säga desse byråkrater, desse hjeltar för vår suprematies ofta obeslutsamma och skiftande politiska troslära, men desse borgare, desse börsaristokrater, som visat sig benägne att, utan omsorg för fäderneslandets högre interessen, understödja det kongl. förslaget, blott för att skydda sig sjelfva mot dagens inbillade vådor! Görom för öfrigt rättvisa åt svenska byråkratien! Utan tvifvel eger den inom sig många kapaciteter, många utmärktheter med högsta sakkännedom, ja, äfven med sann och ädel patriotism, men på den politiska vädjobanan sakna de all uppmuntran, de hållas derifrån af statsstyrelsen, som i nationens stora lifsfråga nödgar dem till en dödande overksamhet. Af sådan anledning är det blott undantagsvis, som reformföreningarne räkna embetsoch tjenstemän i sina leder och finna dem stridande med sig under samma banär, men tröstom oss, den stora reformfrågan går i alla fall framåt, om ej med snabba, dock med säkra steg! Grundsatsen af hvarje oförvitligs lika politiska rätt är alltför oomkullstötlig, för att löpa någon egentlig fara af mängdens skenbara likgiltighet — ett missförhållande, som, under våra närvarande samhällsinstitutioner, är oundvikligt, så länge nemligen styrelsen så vill hafva det! Under sådane omständigheter torde emedlertid styrelsens samtelige målsmän få hålla till godo dermed, att några få medborgare -— bäst de kunna och förmå — uttrycka den stora allmänhetens mening, ty som sådan måste nödvändigt den opinion betraktas, som vid offentliga reformmöten nära nog enhälligt uttalas, — vore än desse möten jemförelsevis fåtaligt bevistade. Och när en sålunda framkallad opinion icke kan, på publicitetens fält, bekämpas med andra skäl, än de utnötta sofismer, hvarmed den ministeriella pressen undfägnar sin läsande publik, — då har denna opinion ovedersägligen slagit så mycket rot i allmänna tänkesättet, att den bör kunna se framtiden än med ljusa blickar. På den adress, som Herr häradshöfdingen Lönnerberg på reformföreningens vägnar framförde till Herr ordföranden, för dess deltagande i Örebromötet, svarade Herr ordföranden, bland annat: ÅA min sida känner jag mig på det högsta tacksam för den delaktighet i Örebromötet, som varit mig beskärd. Jag har der fått göra värderika bekantskaper med många aktade män från rikets spridda orter; jag har der funnit en lef