Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1849, sida 1

sagdt är, lida deraf, om icke särdeles förhållanden inträffa och dess befolkning ifrån att nu, så att säga, lefva på gamla rester af förra tiders välmakt, kan ordna sitt industriella lif, vända sig till en bättre enskild hushållning och bereda sig för mindre kostnad de nöjen, som den synes hafva gjort alltför införlifvade med sin existens för att afstå eller sparsammare njuta. Blickar i det inre af familjlifvet härstädes visa, att vändpunkten redan varit inne. Den tid, som nu försummas att besvärja den hotande anden och beträda en annan bana, kan medföra svåra följder. Men beklagligen tänka icke många härpå. Man litar på att framtiden skall bjelpa allt, utan att bereda den krafter för hjelpen; och så går det, till dess bjelpen icke en gång kan motses, utan måste sökas i förtviflade åtgärder. IIvarken statens eller stadens styrelse visa sig inse ställningen. Man synes tro, att det lilla välstånd, som ännu finnes qvar, och som egentligen hemtas från centralisationen i riksförvaltningen, hofvet och det aftagande magnat-vinterlifvet, skall räcka evinnerliga; men man besinnar ej, att landets emancipation fortgår alltjemnt, och att vi närma oss allt mer det naturliga förhållande, som är ett af bildningens mål: utjemnandet af orternas och bösolkningarnes interessen till allt större allmänlighet. Numera hvarken upplyfter man, eller bibehåller man städers och menigheters välstånd genom företrädesrättigheter eller uteslutande privilegier. Det omtalas, att redan nu en förändring i den tillförordnade regeringens sammansättning skall ske, och två af ledamöterna, Hr Sandströmer och v. Platen, afgå till Norrige, samt Hr v. Hohenhausen och Gynther i deras ställen inträda. Dylika ombyten synas just icke väl förenliga med regerings-ärendernas gång; men dermed lärer ej vara så noga: det går ändock! Man finner af berättelserna från Axevall, att redan utdelning börjat med de nya faånorna till regementerna, hvilka skola innehålla de skrytsamma minnena af deltagande i segrar, och bära provinsernas färgor och vapen, m. m. Man vet ej om man skall le eller beklaga dessa nyhets-upptåg, opåkallade af behofvet, och obetänkta, om man någonsin gåfve sig tid att besinna erfarenhetens läror och betrakta sakerna från deras vigtigaste synpunkter, men icke endast för ögats lust och ombytesbehag. Hxad nu angår segrarnes uppräknande, så synes detta endast gifva anledning till obehag, då våra mesta strider egt rum med danskar och norrmän, vid hvilkas sida vi i framtiden böra hoppas att snarare så stå i striden för mensklighetens rättigheter och solkens frihet, än emot dem. Eller skole vi evigt bry hvarandra för fordna tiders nederlag? IIvad åter de mångahanda färgor betriäffa, som nu skola återställas, och till följd af våra provinsers olika vapenfält blifva för flera regementen så lika med ryska och tyska fanornas, att de på afstånd svårligen derifrån kunna skiljas, så är denna olikhet inom samma armåe en rik anledning till misstag, ja till olyckor, under stridernas oreda, och vår egen krigshistoria har haft bevis derpå. Denna nyhet är säkerligen en af de på samma gång onödigaste och möjligen skadligaste, som kunnat uttänkas och derjemte ett slags förebud till splittring och söndring, i stället for nationalitet och jemlikhet. Om man då nödvändigt icke kan trifvas, utan att skåda brokighet och ombyte, så hade ju provinsvapnens inflickande 1 ena fältet af fanan, liksom St. Andre-korsets i rikets flagga, kunnat tillfredsställa den lusten!