Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1849, sida 1

som lifvet i så rikt mått erbjuder mannen, och genom sjelfva sin förvända uppfostran är hon ofta urståndsatt att uppfatta och finna nöje i dem, hvilka eljest, äfven i ensligheten, skulle kunna stå henne till buds. Så är dock icke förhållandet med er, min fröken — anmärkte hofmarskalken, som här fann tillfället inne att uppträda. — Ni sjunger ju som en liten engel och spelar som . . . som... en gudinna! Hofmarskalken fick i hast icke tag i någon bättre liknelse. Och hvad de nöjen angår — fortfor han — dem ni säger er sakna, så är det ännu icke för sent att njuta dem. ... Då vi blifvit gifta, skall nl. 7? Hvad! — afbröt Wallman med väl spelad förvåning — får jag den äran att gratulera ?. .. Det visste jag icke. ( h I Vi taga ännu icke emot några gratulationer — sade Svanhilda, i det hon slungade en vred blick på den stackars hofmarskalken. — Det är ännu för tidigt. Jag. lofvar er — svarade Wallman ironiskt — att icke för någon förråda den hemlighet, hvilken på detta sätt kommit till min kunskap, förrän ni gifver mig lof dertill. Berthini, som gerna ville gifva Clas tillfälle att ostördt samtala med Svanhilda, vände sig nu