Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1849, sida 2

Ungerns Hrihetsstrid. De tvenne sistförflutna årens historia har riktat Europas samtliga folkslag med en bitter, men npttig erfarenhet, nemligen den, att absolutismen ännu i sina välöfvade härar eger en makt, emot hvilken folkens frihetssträfvanden, huru våldsamma de än varit, och hurn mycken inneboende värma och kraft de än ådagalagt, dock krossats, liksom hafvets upprörda böljor emot kustens klippor, esterlemnande på yttersidan förbittringens skum och en vulkanisk jäsningsprocess i det inre af statssamfundet. För dem, som härigenom blisfvit vacklande i sin tro på att ett folk, som med allvar och kraft vill friheten, äfven alltid kan och i längden skall tillkämpa sig densamma, gifves det dock ett exempel, som framstär såsom ett beundransvärdt undantag från ofvanbemälte beklagliga erfarenhet — en enda stor och kraftig nationalhandling, den der faktiskt vederlägger den villomening, att solkviljan skall och måste böja sig under bajonettväldets maktspråk. Denna för nationernas heliga sak räddande omständighet, som i det 19:de århundradets krönika kommer att intaga ett ärofullt rum, är den lilla, ridderliga, Magyariska folkstammens strid med en af Europas miktigaste stater, hvars furste och regering, påtagligare än i något annat civiliseradt land varit fallet, från första början grundat sitt herravälde på bajonetter och kanoner, och som blott genom armåernas rå, fysiska styrka har sökt att befästa och upprätthålla detsamma. Allas ögon hafva fördenskull länge varit rigtade mot slätterna vid Donau och Theiss, på den blodiga frihetskamp, hvars märkvärdiga, för Magyarerne så lysande utveckling fyllt absolutismens anhängare med fasa och bekymmer, på samma gäng som den hos frihetens vänner ingjatit glädje och förhoppning. Det är på Ungerns fält som man utkämpar den stora striden mellan vår tids stora principer för det absoluta herrskareväldet med Guds nåder, stödt på makten afärhundradens till slentrian urartade sedvänjor och skyddadt af disciplinerade härars bandhundstrohet, samt mellan principen om ett herrskarevälde med folkets bifall, stödt på en förnuftig öfvertygelses makt och uppburet af den allmänna, upposlrande frihetsenthusiasmens obetvingliga sympathier. Ått Österrike ensamt, oaktadt alla de oerhörda krafter, öfver hvilka det egde att bjuda, ej kunde bestå denna strid, det hafva vi sett; och ånnu, ehuru Ryssland kastat både sitt af blod drypande svärd och sina under millioner förbannelser nötta slafbojor i vågskålen, är segren oafgjord: ännu står Ungern, såsom skalden en gång sjöng om värt fädernesland,