Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1849, sida 1

— i nederlagsrätten erhålla, så hade billigheten må hända fordrat, att vid en öfvergång från förbud afseende derpå fästats. Men då detta, efter hvad vi i det föregående sökt visa, ej är förhållandet och dessutom en skyddstull af minst 2574 ) (som den blifvande för de nämnde fabrikaterna utgör) i och för sig tyckes vara en tillräcklig öfvergång, och för en handtering, som kan drifvas i så stor skala, tillräckligt skyddander, så blifver i vår tanke inskränkningen alldeles öfverflödig. Verkan deraf kommer att blifva helt enkelt den: att ytterligare rikta dem, som redan länge nog haft laglig rätt att på nationens bekostnad få rikta sig sjelfva. Den förmån, som uppkommer för sockerraffinadörerna genom den inskränkta nedleriagsrätten för raffineradt toppsocker anse vi vara fullt ut så god, som en skilling riksgälds förhöjning uti den i tulltaxan uppförde införselstullen. Det är att förstå sålunda: att enligt vår uppskattning, hindrar den ifrågavarande inskränkningen i nederlagsrätten konkurrensen af främmande socker i svenska marknaden så mycket, att vära raff inadörer kunna fortfarande hålla sina priser minst en skilling riksgälds högre pr 6L. än om det främmande fabrikatet fått, såsom hvarje annan vara, uppläggas på nederlag och förtullas efter behof och godsägarens godtycke. Vi vete alltförväl, att ingen bestämd eller fullt tillförlitlig beräkning kan uti detta fall uppgöras, men äro icke dess mindre fullkomligt öfvertygade derom, att erfarenheten skall visa, att vår uppskattning ej är öfverdrifven. Är den rigtig, så har regering och ständer, genom att inskränka nederlagsrätten för de ifrågavarande varorna teungit nationen att, så länge som inskränkningen fortfar, årligen betala till sockerraffinadörerna en extra tribnt, af från 2 till 300,000 rdr rgs, för att de skola finna sig uti örvergängen från obilliga till billiga priser för deras sabrikater. Inskränkningen härleder sig utan tvifvel från begäret, att ej för mycket på en gång stöta det mäktiga sockerbruksintresset för hufvudet, och den är en koncession åt fabrikanterna, hvilken handteringen ingalunda kräft. Vi hafva ansett det nödigt att fästa allmän) 25 procents skyddtycker måhända mången är ej betydligt, och vi medgifva, att om man blott ser på siffran 25, så synes det ej vara så särdeles mycket; men då man betänker, att i Sverige årligen konsumeras öfver 12,000,000 skålp. raffineradt socker, samt nära 5,000,000 skålp. sirop, så blir ett tullskydd af 25 procent af dessa varupartiers värde högst betydligt; särdeles, då sden summa penningar, som detsamma representerar, skall, såsom fötjenst, fördelas emellan omkring 20 fabrikanter. Uti penningar reduceradt kan detta skydd ej uppgå till mindre än 700,000 Rdr rgs per annum, men öfverstiger vida denna summa om uti kalkylen afseende göres derpå, att fabrikanten merendels erhåller sin sirop, så godt som tullfri, och att mindre, än 15 skålp. råsocker åtgår för att erhålla 1 skålp. rafsineradt. Vi hafva nemligen antagit förestående proportion sör vär uppskattning. Dessutom täcktes man påminna sig att sjelfva rarsåinerings-kostnaderna ej böra vara dyrare i Sverige än annorstädes, att den utländske fabrikanten äfven påräknar förtjenst på sin rörelse samt, att vid en import från utlandet den inhemske fabrikanten, i anseende till de kostnader, som importen förorsakar och med afseende derpå, att ingen importerar utan i afsigt att förtjena nagot, i allmänhet har, utom tullen, ett försprång i pris eller skydd famför den utländska fabrikanten af 8 å 10 procent. 25 procents skydd torde derföre för raffin. socker få anses för en mer in tillräkligt skyddande ofvergangstull.