Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1849, sida 1

L TK SR —— — —— ———— ——— ——— pund topp-, kakeller kandisocker afgifter till staten och kommunen, uppgående (här i Götheborg) till 8 sk. 9 rst. riksgäld samt för hvarje skålpund sirop 5 sk. 2 rst. dito; eller för den förra arlikeln nära nog, och för den sednare fullt ut, deras nuvarande partipriser på utlandets marknader. Det är naturligt att importen af sådant socker och sirop, som här äro i fråga, måste blifva betydligt mindre, då nederlagsrätt för dem ej är tillåten, och tullafgifterna uppgå till ett så högt belopp, än om nederlagsrätten medgifvits, äfvensom, att de inhemska raffinadörerna komma att genom denna inskränkning i nederlagsrätten i mindre grad besväras af konkurrensen med det utländska sockret och den utländska siropen, än om importörerna fått från nederlaget förtulla sina varor, allt efter som afsättningen fordrat. Affärer i större skala låta sig ej heller så lätt utföra i desse artiklar, när så betydliga tullafgister, som de anförde, skola erliggas så godt som straxt efter det varan hit ankommit, och utan allt afseende på om någon marknad då sinnes för den eller cj. Någon egentlig handel en gros kan genom detta arrangemang ej gerna uti dessa varuartiklar uppkomma, utan kommer importen deraf, då den blir tillåten, att Jwfrudsakligen äga rum för detaljhandeln. Resultatet bäraf är återigen det, att sockeroch siropspriserna komma att hålla sig högre, än om den ifrågavarande nederlagsrätten medgifvits; att konsumenterna eller svenska nationen få till raffinadörerna, i anscende till den af konung och ständer gjorda inskränkningen i nederlagsrätten, och så länge, som derigenom konkurrensen med utlandet försvåras, för sitt sockerbehof betala en eller annan skilling per skålp. mera, än om denna inskränkning i nederlagsrätten ej hade vidtagits. Såsom man torde märka angifves uti författningen, att inskränkningen är en vfrergdngsålgärd, och detta föranleder oss att visa hvaruti den såkallade öfvergången egentligen består, samt att pröfva, om den varit af behofvet påkallad eller ej. Då en eller flere personer erhålla ett monopol af staten antingen direkt, eller såsom nti sockerraffinerirörelseh indirekt genom tullförbud, samt sålunda äro skyddade för konkurrens, ligger det i sakens natur och kan näppeligen förtänkas dem, att de be agna sig af sin monopolrätt och bestämma priserna på sina varor eller fabrikater så höga, som de med nödigt afseende på förbrukningen eller afsättningen kunna eller våga göra. Denna erfarenhet är så gammal och så väl känd, att den öfverallt, till och med i vårt land, går och gäller för ett axiom. Hvad nu särskilt sockeroch siropspriserna i Sverige beträssa, hafva konsumenterna under länga åratal till sin skada och raffinadörernas pekuniära fördel fått pröfva detta axioms fullkomliga rigtighet. Priserna hafva här i landet alltid berott på huru högt de få sabrikanterna kunnat, med afseende på en stor afsättning, spänna dem. Visserligen har understundom priserna en och annan gång nedsatts till följe af, såsom det uppgifvits, råämnets fall på de europeiska marknaderna, men vi påstå, att desse nedsättningar uti den fabricerade varan aldrig hatva motsvarat de prisskillnader, som vid sådana tillfällen