— — den giftsvällda espingen slingrade sig, barmen, i hvilken han dolde sitt fruktansvirda hufvud, armarne, händerna och draperiet, som omsväfvade denna vällustfulla qvinnofigur, — allt detta öfverträffade i skönhet och fulländning många af de mest lysande artisters arbeten i denna väg. Som sagdt: endast ansigtet återstod. Men här strandade den unge målarens konst! Sjelfva uttrycket i den döende drottningens drag ville ej framstå nog tydligt för hans fantasi. Han målade och målade om igen men det ville icke lyckas. Förbannelse! — mumlade han; — man behöfde se en skön qvinna i dödsminuten, för att kunna återgifva uttrycket, sådant det bör vara. ... På detta sätt skall jag aldrig lyckas. Theodor försjönk i dystra tankar. Himmel och helvete! — utbrast han plötsligen i det han sprang upp från stolen, hvarpå han nedkastat sig — gif mig förmåga att utföra denna bild så, som jag tänkte mig den — och tag sedan mitt lif! Några penseldrag skulle kunna afgöra mitt öde — ty denna tafla, om Jag lyckades, vore nog, för att bereda mig ett odödligt namn ... ett rum bland verldens ypperste konstnärer... Mera eftersträfvar jag icke .. mitt lif gåfve jag med glädje derför.. l ö