Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1849, sida 1

Det kommer an på hvad ni fordrar för belöning, herr baron— sade Aurore, leende. Åh — naturligtvis detsamma, som jag ville taga nyss. Men jag skall säga er — återtog Aurore med en knyck på nacken — att jag föresatt mig, att aldrig kyssa någon gammal kerre. v En gammal herre! — utbrast hofmarskalken, i det han gjorde en piruett — tycker du att jag är gammal, jag?Ja — ni är väl goda 55 år åtminstone.Fyrtiofem — ropade hofmarskalken, som hade för princip, att alltid göra sig ett tiotal yngre än han var — fyrtiofem år och några månader är det så fasligt . .. Ser jag icke för öfrigt ut som en helt ung man — fortfor han, i det han framför spegeln ordnade sina få hårstripor — är icke detta ben välformadt (hofmarskalken nyttjade lösvador) . . . dessa tänder af en bländande hvithet (hofmarskalken hade löständer) och denna hy blomstrande (hofmarskalken sminkade sig lindrigt). Hvad har du då att anmärka mot min person och hur kan du säga mig en sådan sottis, som att jag skulle vara hela femtiofem... du milde fader femtiofem . . . år gammal!HAHvilken löjlig narr — tänkte Aurore för sig sjelf. — Och honom skall min stackars fröken gifta sig med. ... Jag är säker om att hon af