Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1849, sida 1

I kontor, dels å utdelningsställena ocha de sall, isynnerhet som godset var angifvet till nederlag, och seglationsordningen tydligen bestämmer att med varor ämnade till nederlag skall förfaras yål sätt derom särskildt stadgadt är, eller efter nederlagsI förordningen, uti hvilken intet stadgande om strafftull eller böter för origtig angifning förekommer. Strafftull borde nämligen, efter härvarande tullkammares tolkning af seglations-ordningen, blott kunna åläggas godsegarne vid origtiga angifvelser till förbrukning, samt kunde, hvad nederlagsgods vidkom, ej påföras godsägaren, äfven om svek eller origtighet ägt rum, förr, in varan från nederlagen angafs till förtullning; och som uti förevarande fall endast var fråga om erliggandet af nederlagsrekognition och ej införselseller förbrukstull, så kunde dervid ingen strafftull debiteras. Så i korthet, och såsom oss synes med : mycken grund framställdt, var härvarande tull; kammares hufvudförsvar för sina tillgöranden, hvilka dessutom voro genom åberopande af flere förekomne prejudikater rättfärdiggjorde. Generaltullstyrelsen, som väl i denna fråga borde vara den mest kompetente domaren, då det ju är den, som i de fleste tullärenden afgör i högsta instansen, huru och på bvad sätt tullförfattningarne skola tolkas, gillade äfven härvarande tullkammares åtgöranden och, underkännande revisionskontorets anmärkning, frikallade den tullkammareföreståndarne från erläggandet af den påyrkade bötessumman. Revisionskonftoret deremot, utan att göra något afseende på de förklaringar, som blifvit afgifne; utan att akta på den tillrättavisning, som det erhållit genom generaltullstyrelsens beslut; ja utan att ens taga billigheten till ledarinna för sina anspråk, vädjade till kammarrätten. Detta sednare kollegiala verk, som i allmänhet tyckes dyrka slentrianen, lät ej tillfället gå sig ur händerna, att genom ett terroristiskt beslut häfda sin makt och visa sig såsom ett äkta byråkratiskt öfvertribunal: det upphäfde general-tullstyrelsens beslut och dömde härvarande inkommande tullkammares föreståndare skyldige till att sjelfve betala den af dem outkräfda strafftullen! Så står saken nu, och i sanning kan man stanna i villrådighet, då man granskar en sådan utgång, hvad man bör tänka om ett embetsverk, som fattar ett sådant beslut som kammar-rätten i detta fall gjort. Att anmärkningen kunnat af revisionskontoret göras, låter sig af flere skäl förklara, men huru den kunnat gillas af kammar-rätten, sedan general-tullstyrelsen, som otvifvelaktigt måste närmare känna tull-lagarne, än kammar-rätten, underkänt densamma, det förstå vi sannerligen ej. Förmodligen bar kammar-rätten här, såsom det kallas, skolat stå på kronans rätt, och dess ledamöter försvara säkerligen för sig sjelfva sitt beslut dermed, att de strängt och utan konsiderationer sett på statens bästa, samt att de, genom sin dom, förökat kronans inkomster ej allenast för tillfället, utan äfven, genom exemplets statuerande, för framtiden. Att staten får ökade inkomster är visserligen önskvärdt, men fördelen deraf beror dock mycket på huru och på hvad sätt dessa förskassas. Ökas statens intägter genom att trotsa billighet, rättvisa och sundt förnuft, så är det i sanning bättre attstaten umbär de på sådant sätt erhållne medlen, Det åsidosättande af individernas rätt samt af rim och reson, hvilket äger rum, när dylika källor för statsinkomsterna skola pumpas, medför så mycket ondt för staten och det allmänna, att det i mångfaldigt mått uppväger de styfrar, som man emot folkets rättskänsla under lagens skydd och med lagens hand lyckas att utprässa. Detta tro vi, att kammar-rätten borde hafva besinnat, när den förehade ifrågavarande sak. Uti alla tvister med den såkallade kronans, der individers väl och ve bero på utgången, samt statens intresse ej direkt åsidosättes, måste det ovilkorligen vara rättare, att uti tvifvelaktiga fall antaga den lindrigaste tolkning, som lagens ord tillåter, än att blindt och strängt tillämpa dess bokstaf. I synnerhet måste man hafva rätt att fordra detta, då ingen kan annat än finna att lagens strängaste tolkning, i och för sig, innebär ett våld, en orimlighet, en i jemförelse till den begångna uraktlåtenheten stor absurditet. Vi säga utan betänkande absurditet, ty att den ådömda strafftullen verkligen är detta, kan utan svårighet visas. Då varupartiet hitfördes var det, såsom handlingarne i målet fullständigt och otvetydigt upplysa, ämnadt att reerporteras; staten kunde således i bästa fall ej förvänta att, af det samma, erhålla en högre statsinkomst, än den, som den nv fick. Erlägges inoch utgående nederlagsrekognition för 21,632 skålp. (varupartiets tullvigt)