Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1849, sida 1

AiA — IIöfdingedömet Pesth valde honom till sin representant vid denna märkvärdiga riksdag. IIuru han uppfyllde sitt kall, känner ej blott Ungern, utan hela Europa. Kosssuths anletsdrag äro intagande, men i följd af det exalterade tillstånd, hvari han sedan ett och ett halft år tillbaka ständigt befinner sig, har han åldrats tidigt. En bröståkomma nödgade honom tillochmed, att om sommaren 1848 på kort tid draga sig tillbaka från de trägna politiska göromålen; men hans goda natur segrade. Ehuru ännu icke på långt när återställd till helsan, med ett omisskänneligt uttryck af kroppsligt lidande i de ädla anletsdragen, hvilket bidrog att göra hela hans hållning och hans personlighet ännu mera interessant, trädde han ånyo upp som talare vid riksdagen i Pesth. Verkningarne af detta tal, måhända det bästa, Kossuth någonsin hållit, liknade dem af en mäktig trolldom. Sjuk, nästan dukande under för sina kroppsliga plågor, stödde han sig på tvenne vänner, när han besteg talarestolen; men den värma, den eldström, som brusade i hans inre, tycktes förläna honom öfvermenskliga krafter. Med ständigt stigande enthusiasm ryckte han under loppet af sitt hänförande föredrag hvarje hjerta oemotståndligt med sig. Hans i början knappast förnimbara stämma vann i omfång och kraft, allteftersom han fortgick i skildringen af de faror, som hotade hans landsmän; de bedrägerier, för hvilka de varit ett mål; de orättvisor, som man låtit dem vederfaras; nödvändigheten af att sätta en gräns för våldet och godtycket m. m. När han beskref fäderneslandets och dess innebyggares nöd och elände, sköto hans ögon nästan förtärande blixtrar. Mot slutet af detta evigt minnesvärda föredrag, vid orden: -Faderneslandet är i fara! rullade hans stämma som ett thordän genom den höga, af menniskor uppfyllda salen och genombäfvade som ett elektriskt slag alla åhörarnes nerver. Det var då Paul von Nyari, vicehöfding i Pesth, sprang upp, höjde sin arm och utsträckte tre fingrar på sin hand liksom till en ed, i det ban på samma gång utropade sitt Megadjuk!9 (vi bifalla) och plötsligt som en man, reste sig hela riksförsamlingen och återupprepade, djupt skakad och enhälligt ordet Megadjuk-. Dermed var beslutet fattadt, soch lika enstämmigt förenade man sig om dess skyndsamma utförande. Redan elden i Kossuths öga tänder hvarje hjerta, och hans välljudande, böjliga stämma ger åt det, som han framställer och hvilket alltid är beräknadt för åbörarnes sinnesstämning och uppfattningsförmåga, ett oemotståndligt intryck. Det oaktadt finnas de, som påstå, att hans ovanliga själsförmögenheter mera äro egnade att hänföra, än att öfvertyga. Om det i en mindre krets blir fråga om att med fullkomligt lugn framlägga och granska grunderna för och emot en sak, så står Kossuth tillbaka för män, som hafva en större erfarenhet i de olika statsvärfven och en högre, mera mångsidig bildning, än den han kunnat tillegna sig; men i en större krets, i en krets, der massorna bölja omkring honom, liknar han de romerska mythernas Neptunus, när denne med sin allbeherrskande treudd kommer hafvets vågor att resa sig som skyhöga berg, eller lugna, smekan de, lägra sig omkring hans snäcka. I cen tid såser — —