Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1849, sida 1

I olycklige, bedragne sar — det är jag! — Fort! — slit dig lös ur denna uslings armar och följ mig. Men Svanhilda tryckte sig hårdare intill Theodors bröst. Ni ser herr grefve — yttrade den unge målaren, som emellertid hämtat sig från sin första bestörtning och nu med en lugn blick mätte grefvens — ni ser, att er högborna dotter frivilligt afsäger sig sin rang, sitt arf, sitt fådernesland och måhända sitt rykte, för att förena sitt öde med mitt. Gå herre — er makt är bruten . Svanhilda har icke mera någon far. — hon har blott en make. -Fader! — snyftade den unga flickan — slit mig ej ifrån honom! Du sliter med detsamma bjertat ur mitt bröst. . En uppbygglig gatscen! — hånade grefven. — Ni anser väl här vara rätta stället för böner, tårar och knäsall, kan jag tro.... Oja — det brukas ju så i romaner, då två unga älskande rilja beveka en hårdbjertad far. Jag känner de der historierna af gammalt. Bespara mig derföre dylika uppträden vid detta tillfälle och följ mig, Svanhilda! Min far! — ropade Svanhilda, trotsigt — jag följer er icke... Jag går med honom .. Farväl!