Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1849, sida 1

Insän dt. Lidköping den 6:te Juli 1849. Värdaste Bror! Du vet ju, huru elden, den förfärligaste menniskofiende, näst döden, har förhärjat vår gamla stad? Den ena olyckan räcker den andra handen. I Det ordspråket slog genast in för det stackars prandskadade folket. Sqvallerkäringar i manoch qvinnogestalt, jesuiter och iskarabeer churu endast något svedda i nosen, skriade i himmelshöjd med klagovisor att vårdslösad släckningsredskap, försummelse och liknöjhet vid dess användande så väl hos befäl som manskap befordrat förhärjningens, eljest omöjliga, framgång. Detta skrän, stigande allt mer uppåt, förorsakade der en dallring åt sidorna, så att öronhinnorna skakades hos de goda försäkrings-inrättningarne, den lösa i Jönköping och den fasta i Stockholm. Förfärliga moln sammandrogo sig på Lidköpingsboarnes ekonomiska horizont, hotande att nedstörta j skurar, som skulle bortskölja ej mindre de skadades skadeersättning, än öfver en och annan embetsmans medborgerliga estimation. Jönköpingsbon, van vid lösören, erinrade sig snart, att det ock kunde finnas lösa rykten. Derifrån hitskickades en värdig man, för att om ställningar och förhållanden taga säker kännedom. Efter ett par dagars vistande här och samtal med hederligt folk, fann han, att allt blifvit gjordt, som I kunnat göras för eldens bämmande, och förklarade öppet att han med glädje återvände och meddelade sina kolleger, hvad han hört och sett, så att ingen svårighet skulle möta i erhållande af ersättningar för de brandskadades försäkrade lösören. Då föll naturligtvis en sten från Lidköpingsboarnes hjertan, och man såg sig i säkerhet för elakt väder, jag menar munväder, på södra hållet. Denna säkerhet varade dock icke länge, ty straxt derpå förnams en upprörande strid emellan de respektive tidnings-redaktörerne i Lidköping och i det åt nyssnämnde väderstreck belägna Skara, en strid, som, uppkommen till följd af den beklagliga eldsvådan, handlade om ingenting mindre, än de båda städernas esse? eller non esse, välförståendes, i intellektuelt hänseende. Striden fördes i tryck, men denna gång ej tryckt af den tråkiga prosan utan i svassande verslag med infall, blixtrande af genialite, naivete, irritabilitå m. m., allt sådant, som dessa städers lärde äro mäktige. Ja, de båda städernes poetiska ådror svallade och svällde som Lidan — som Skara-källa. Just som kämparne stodo med pennsvärden lyftade öfver hvarandras, öfverhufvud taget, lika ljusa hufvuden, framskred från östern långsamt och gravitetiskt en molnstod, gömmande i sitt sköte den åskvigg, som skulle spränga flera Lidköpingsboars timliga välfärd, och utanpå behängd R.dt —